Hej alla läsare!

Maj månad är i full gång, och lövsprickningen kom som ett snälltåg. Vi hade förvisso väntat och längtat ,så den hade inget val. De där små musöronen på björken är ju bara så ljuvliga. Som en len barnarumpa nästan. För att inte tala om vitsipporna och scillan. Våren är förälskelsens tid och lite nyförälskad kan man visst känna sig, även om kanske inte föremålen är de samma som i fornstora dar.
Och kärleksdikterna spirar, och man lovprisar våren och ja det är inte klokt, vad den kan hitta på med en. Egentligen är det bara solen, som kikar åt vårt håll eller är det jordklotet, som bugar sig i universum. För mej får den gärna krumbukta sig, för att vi ska bli varma och goa.

Nu stundar snart ett musikarrangemang av gigantiska mått. Och i Malmö tillika. Så där lite under lugg, kan man väl ändå känna sig lite småstolt att vår tredje stad i ordningen roffade åt sig den äran.
Nu finns så klart bron som ett tungt vägande skäl, men ändå. Nollåttorna står där med sina nollor, hoppsan, där trampade jag kanske nån kis på tårna, och det var inte meningen. Köpenhamn ligger bara ett stenkast västerut och med bro och tunnel och nästan nybyggd arena är det bara att öppna stora famnen och välkomna. Och nog blir man lite impad att allt fungerar. Med ljussättning och sladdar och ljud och själva sändningen som ramlar ut i hela världen. Tänk själv! Långt bort dit våra tankar knappast når, där sitter man i bambuhyddorna och bligar på Lilla Malmö. Fin reklam. Sen är det ju en riktig pärla som värdinna. Självsäker på ett hurtigt sätt parlerar hon franska med glimten i ögat och vilken annan har gjort det. Fast vad är det egentligen att kunna ett språk.  Hade mina föräldrar hoppat runt på jordekulan med två år i varje land, under min uppväxt, så hade man behärskat si så där en nio språk. Nä, där föll den piedestalen. Vem som sen vinner kalaset kan man tvista om. En vinner och resten är besvikna, men håller facet intakt när micken sticks under hakan på dem. Strålkastarljuset kräver glada nunor och man tycker det är rätt skönt att naturen inte begåvat en med välsvarvade stämband så man behöver uppleva nåt såt.

Själv får man ägna sig åt lite mera jordnära sysselsättningar. Mina gamla halvt avlidna peleargonier spritter i vårsolen och sätter knopp. Fast dom små sticklingarna får inte behålla dem. Med nyp i hjärtat och blicken bortvänd, kniper jag av den lilla knoppen. Experterna säger man ska göra så, näpsa dem.
Nu är det säkert mer än pelargoniesticklingar som hade behövt näpsas här i landet för snart vågar man ju inte gå till postlådan ens.
Snart blir det väl så att var och varannan är tungt beväpnade när de går på ICA och handlar mjölk.
Antagligen börjar man få för många grå strån på skulten och därmed bli pessimistisk, men det ställer jag inte opp på.
När tre femtonåringar slår ner en fullvuxen man i sköna stadsparken, då har de våldfört sig på mer än den stackars mannen. Vad gör vi då, vi vanliga medborgare. Hukar och tiger och är rädda om vårt begagnade utseende.  Och som alla över trettio säger: Hur ska det sluta?

Men allt bra har ett slut: Så njut våren och och var rädda om varandra.
Det värmer ibland ännu mer än vårsolen
 Alva