FRÅGAN ÄR BERÄTTIGAD

Ingen har väl undgått att se ljuset, känna dofterna från myllan, höra takdroppet och att sist men inte minst längta. Det är som vi varit instängda i en mörk tussig tröja och börjar kika fram lite. Så med en gång exploderar det. Man har sett vintergäcken i hundra år och gläds lika barnsligt varje år.

Och i barnkammaren förbereds för nedkomst. Det pyntas med ris och fnöske. Somliga inreder på första våningen, medan andra tar det säkra för det osäkra och tar andra våningen i besittning. Så äggas det och ruvas och små nakna små varelser tittar fram i riset och föräldrar pilar hit och dit och letar föda. Det pips här--det pips där och helt plötsligt blir det ett hejdundrandes oväsen och skatan gör visit. Koltrasten varnar och väsnas, men skatan är listig och för det mesta avgår den med seger.

Förr öppnade jag altandörren och sjasade länge och högljutt, utan resultat. De håller liksom balans i naturen.
Nu har ju balansen rubbats av oss människor, på ett sätt som kanske inte är av godo precis.


Leker med tanken att vi människor inte funnits här på vår planet.

 Om djur och natur hade fått husera fritt här.

Kanske hade det varit en urskog av hela vår jord. Inga hus, inga autostrador, inga vapen... med andra ord ingenting som inte naturen har bidragit med.

 Tystnad, ren och fin luft, friskt vatten i bäckarna och ett skri i djungeln i den mörka natten. Kanske en silkesapa eller något annat exotiskt djur. Hade det funnits utdöende djur? Kanske. De nu så eftertraktade elefantbetarna hade legat utströdda varstans. Tigrarna hade kunnat jaga fritt och därmed föröka sig eller i alla fall bibehålla stammen. Frågan är befogad: Vad har vi för uppgift här, vi människor? Vad tillför vi naturen eller djuren? Eller har vi blivit tilldelade allt detta för att förvalta det till kommande generationer. Gör vi det??? Man undrar!!??

TYP....BALLT

I alla tider har folk sagt: "På den gamla goda tiden" Hur nu folk som lever nu kan veta, det förstår jag inte.
För varje generation har sin saga eller kanske bättre uttryckt sin historia. Därför får man kanske förstå att folk inte alltid förstår varandra. Generationskrockar kallas det med ett modernt ord.

Visst har det kommit till många konstiga ord. Bara de sista femtio åren har vi berikats med en diger samling.
Lika många fackuttryck som slangord. Ball... hade man sagt det för femtio år sen hade man väl blivit stämplad som, ja jag vet inte. Eller TYP??? Jag frågar mig vad det ska vara bra till. Är det kanske brist på ordförråd? Eller osäkerhet? Eller en jargong hos de yngre? Nu tror jag mina vänner hade satt stora ögon, om jag hade börjat säga TYP efter vart och varannat ord.

 Däremot tycker jag mig se en minskning av svordomar hos yngre och det är ju positivt. Men dom har ju sitt TYP förresten som är så Ballt. Förr svors det hårt och grovt bland många och det var inte en fröjd för örat.
Det verkar som om människan har ett behov att ta till kraftord, när det ska poängteras riktigt ordentligt. Men det är helt klart bättre med ord än med knogjärn.
Det är ju den nya given. Förhandlingar, sätta sig ner och tala ut! Kanske har någon psykolog varit framme och sagt sitt.
Sen är ju inte alla mottagliga för verbala argument. Det gäller både stora mäktiga statschefer såväl som små klåfingriga treåringar.

Nu slank jag in på det där med relationer och umgänge. Hur sanningsenlig får man vara? Aldrig såra någon!
Ibland kan det vara svårt att följa sanningsvägen. Tänk när gamla faster Beata frågar vad jag tycker om hennes nyinköpta hatt, ( skräcködlemodell) och jag känner hennes blick i min och hon väntar naturligtvis på att jag ska säga att den är underbar.
Står inför valet. Säga att den hade passat bättre i skurhinken (rent samvete) eller att den är SÅ klädsam.
Då ljuger jag ju och känner mig som en feg kruka, när jag vet att hon testementerat hela sin förmögenhet till mej. Nej man har fått lära sig att vara en aning diplomatisk och klämma till med att färgen är förtjusande.
För det kan den faktiskt vara. Så klarar man sig den gången.
Svårare är det om chefen frågar, (nu menar jag inte om hans hatt) för de brukar ju kunna se rakt igenom en och då kan lönehöjningen sitta löst om man bågar för häftigt.

Ljuger man däremot inför skranket, då kan det gå käpp rätt åt.... Där om någonstans MÅSTE man vara renhårig. Nu har jag lyckligtvis skonats från dylika erfarenheter, och jag tycker det skulle vara död och pina.
Förstår att folk "Inte sett" fast det är fegt det också.

Hur man vänder sig och vad man svarar så hamnar man i ett själsligt dilemma och då kan man sjäv börja må dåligt och behöva hjälp. Allting hör ihop och trasslar man in sig så på ett ställe så mår man pyton på att annat. Kontentan av allt detta borde bli att det bästa är att inte säga något. Tiga som muren, med risk för att bli kallad torris, fegis, tråkmåns och sist men inte minst högfärdig.
Nej jag tror jag ska vara som jag är. Vill folk inte ha mig sådan så är ju fördelen i alla fall, att jag slipper besvara en massa svåra frågor. Allting för något gott med sig!

Skarva lagom och må bäst!!!

Alva

Att sova gott

Någon morgonmänniska har jag aldrig varit och lär väl inte bli heller. Tyvärr, för det är fint att vara uppe med tuppen. Jo, då. Hurtfrisk och glad. Svänga benen över sängkanten och sträcka och tänja lite. Hissa upp persiennerna och hälsa godmorron till solen eller snöstormen. Tralla lite i duschen medan man frotterar sin lekamen, som om det var tre år sedan sist. Nej, det är, som sagt inte min melodi. Men tro för den skull inte att jag ramlar av reden bortåt elvasnåret. O,nej! Någon osynlig marodör purrar mig vid fyra o fyrtiofemtiden.vaknar oftast med kulspetspennan i hand. Nej jag ljuger inte. Tro nu inte att jag skriver i sömnen.och inte pratar heller för den delen. Det är bara så enkelt att jag löser korsord på kvällen och sen vet jag inte mer. Elleverantören har strålande tider och jag strålande nätter. Haha! Där fick jag till det! Hur jag använder min tidiga morgon?? Tyst som en mus smyger jag ur sängen och förflyttar min nattstela lekamen bort till min sköna vilstol. Omsvept av det fortfarande varma täcket hamnar jag i långa lyxfotöljen. Att den är nästan lika luggsliten som jag gör ju att vi trivs förträffligt tillsammans. Så knåpar jag lie korsord, kollar himlen i öster och FB på paddan. Man behöver inte alls ha tråkigt på morgonkvisten. Bortåt sexsnåret hör jag duschen strila hälsosamt och skönt. Jag paddar vidare medan solen börjar så smått bliga fram. Härligt! Så där vid åttadraget går reveljen och näsan kittlas av javadoft och det känns som det var lunch. Har ju gud bevars varit vaken en halv dag. Och inte vågar jag ta någon eftermiddagslur heller, för då infinner sig inte John Blund förrän fram mot tretiden på natten, och sen kommer marodören vid fyra...usch nej det här tröttar ut mej. Bäst att inte somna om nu, för snart är det frukost, med mycket prat. Har aldrig förstått det där med att vi människor skulle tala mer med varandra. Det är detenda vi gör! Fast det blir inte så mycket telefonprat. Nu sms.as det och mailas och skypas. På tal om skyp är det helt förträffligt. Men någon kamera har jag inte.där går gränsen för öppenhet. Ponera att man just duschat och skypen väsnas. Man rusar dit, nyfiken som man är. Nåja, här kan fantasin flöda!! Solen fick hakan över sängkanten och jag ska försöka vakna med en kopp nybryggt. Dagen ser ut att bli underbart och jag översänder lite Må gott till Er också. Ha en bra dag och natt också förresten. Alva

Madame Butterfly

 Malmö Operan. Söndag eftermiddag.
Madame Butterfly.
Vädret var soligt men en aning kylslaget, när vi äntligen hittat en plats att kunna parkera.
Biljetterna var förbeställda och vi intog våra platser. Bra.

 Nästan hela teatern var fylld. Orkesterdiket bemannat och föreställningen kunde börja. Kärlek, passion och längtan varvat med musik som hållit i hundra år. Giacomo Puccini skrev operan redan 1904, men tvingades revidera den inte mindre än fyra gånger.
Det var alltså den sista och femte versionen vi kunde ta del av. För mej var det en kraftfull och dynamisk musik som inte lämnade någon oberörd.

Elsebeth Dreisig spelade Cio-Cio-San, geischan som mötte den amerikanske marinofficeren och en lidelsefull kärlekshistoria utspelades. Joachim Bäckström som motspelare gjorde en enastående roll. Men allt varar inte för evigt och marinofficeren nödgades återvända till sin flottbas. Ja detta är bara början och jag ska inte avslöja fortsättningen, men slutet tog en helt annan vändning än jag både hoppades och trodde på.
Vad jag imponerades av var inte bara en fantastisk ensamble utan lika mycket av publiken. Det var knäpptyst. Och när musiken bara var en lätt viskning föll man nästan i trance.
Man läser ju ibland om stående ovationer. Nu vet jag! Stämningen är laddad, man rycks med och det är svårt att inte bli rörd av situationen. Jag är oerhört glad och tacksam att jag fått uppleva detta tillsammans med likasinnade. Livet har fått en annan dimension liksom. Kanske blir det Carmen nästa gång, även den med Joachim Bäckström.

Detta var hur jag upplevde mitt besök på Malmö Operan en helt vanlig söndageftermiddag.

Som jag aldrig kommer att glömma.

Ibland är det svårt att hänga med i svängarna här i livet. Man har så olika uppgifter genom åren.
Man är småbarnsföräldrar, med allt vad det medför. Nattvak och blöjbyten och " Aj, aj, inte röra"

Så helt plötsligt stormar dom hem ifrån skolan och vill ha läxhjälp, och innan man hunnit blinka, så tränar de på studentsången och provar fräsiga stassen till skolbalen. Man har för längesedan slutat att titta sig själv i spegeln, för man förstår liksom.......jaja åren går för oss alla.

Så dundrar första kärran utanför fönstret och körkortet är ett faktum, och hjärtat sitter ständigt i halsgropen på oroliga föräldrar. "Kör försiktigt", hinner man slänga ur sig innan rivstarten är ett faktum. Så med ens sitter det två stycken i åket och den tidigare "tväre" har på senare tid fått något drömmande i blicken. Resväskan packas. Vingarna ska provas. Första lyan invigas.

Och den där föräldrarollen kom liksom av sig. Inte kan han/hon klara sig själv??  Men någon gång då och då hörs motorbullret. Kylskåpsdörren öppnas med van gest. och där försvann den nyinköpta rökta skinkan tillsammans med en limpa och fyra glas mjölk. och modershjärtat slår volter. ( Än behövs man!!)

Tittar vi nu framåt några år så upprepas historien, och man betraktar det hela lite von oben. Det kallas livets efterrätt. Gosa, när man själv vill. Passa när det passar. Men njuta med stort N när stunder ges. Man går på skolavslutning och skridskouppvisningar och applåderar högljutt när en läderkula trillat in i målen på kommando av den duktigaste på plan??

Men även Dom små grynen växer till sig och blir, om inte stora starka karlar, så åtminstone ynglingar och det är dags att läsa för prästen som vi sa på vår tid.

Nu är undervisningen mer i tiden. Här rabblas inte psalmverser på korsen och tvärsen. Nej, istället lär man ut kamratskap och etik. Mycket förståndigt!! Att det sen blandas med  fotbollsturnering och annat roligt hör inte hit.

Den blivande konfirmanden gjorde härom dagen stora ögon när grand-pa plockade fram sin konfirmationsklocka.
Gick den på batteri?frågade han, som om det var det äldsta han kunde komma på. "Nej, man drog opp den med den där skruven. Du vet det sitter en fjäder inuti."  Häftigt!!! Har Du remmen kvar??

Han slår en flukt på sin digitala och kollar ifonen innan han försvinner runt hörnet på sin tjugofyraväxlade.

 Sens moral!

Dagens barn har fin framförhållning. Har i "god tid" inhandlat (fått) allt långt innan konfirmationen.

Världspoesidagen

                          
                                                                         
År 1999 inrättade Unesco Världspoesidagen. Syftet var att uppmuntra och stödja dem som läser och skriver poesi.
Vår nobelpristagare Tomas Tranströmer har ju fullt ut bidragit till att poesin har kommit i fokus det senaste halvåret. Hans dikter har översatts till många språk och han står som en "diktfader" för många av de svenska skalderna. Inte bara "De stora" och redan etablerade, utan i lika hög grad amatörpoeterna. Alla de som känner den starka känslan att vilja förmedla sina tankar och känslor i diktforform.

På internet finns flera olika forum, där man kan publicera sina dikter och av sina "kolleger" få både ris och ros. Ett bra sätt att utveckla sitt skrivande.

Själv skrev jag min första dikt som femtonåring, på skolbänken, på ett litet ark naturligtvis, och det var då jag förstod att det skulle komma att bli mitt sätt att uttrycka mig. Så hamnade en del i byrålådan (som brukligt är).
Vågade inte visa!. Ville inte avvika, verka annorlunda. Det skulle dröja åtskilliga år innan jag tog mod till mej och gick med i en poesiförening. Mitt skrivande tog form.

I dag skriver jag för att jag mår bra av det. Publicerar då och då. Blir ombedd att göra inlägg. Men för mej är det svårt att skriva på beställning.
Namnet på min blogg har därför fått namnet UR HJÄRTAT . Precis så är det. Låter bläcket flöda. Sällan jag redigerar förutom att jag ändrar ett ev. stavfel. Tror att många, som i dag inte skriver, hade mått betydligt bättre om de satt sig ner, skrivit av sig. Städat sitt inre, med andra ord. Kan inte!!! säger de flesta. Jasså inte??
Du kan ju tänka, Du kan ju tala. Och alla problem blir ofta lättare att överblicka om man skriver ner dem.Men, vill man inte skriva själva, kan man ta del av redan skrivet, som kan handla om kärlek och hat, händelser i vardagen eller vad som helst egentligen. Här följer MIN allra första dikt.

Som ett skri
skär mörkret
dör bort
hastigt
skrämmande
men lever ändå kvar
i det undermedvetna.

I dag tolkar jag nog den dikten annorlunda än jag gjorde som femtonåring.


Fortfarande med pennan i hand
önskar jag en poetisk dag och
varför inte en poetisk framtid!!!!!

Lycka Till!!!

Alva
,

Såg den för några sekunder sen. Lilla skogsduvan. Landar så mjukt och gracilt i de kala björkegrenarna.
Tar sällskap av talgoxen som skuttar runt i grenverket. Tror de flesta småfåglar överlever vintern, om man nu kan kalla det vinter, de få köldknäpparna vi har haft här nere i söder. Jag skriver söder och inte bestämd form = södern, som hade varit några hundratals mil längre neråt.

En av fördelarna med att ha en trädgård utanför dörren är den närhet man upplever med fåglarna. Än har jag inte skymtat sädesärlan. Den lilla vippfågeln. Brukar spatsera så stolt på gräset, bara några meter ifrån oss. Längre fram på sommarn åtföljs den av sina telningar som trillar efter morsan så gott de kan.
 Så har vi koltrasten.  Den som slår sina vackra drillar i vårkvällarna. Från högsta grenen, ska det va! Här tronar han och låter strupen framkalla de mest underbara vindlingar i toner. Och varma sommardagar skvätter de vatten i fågelbadet.

Ringduvorna har vi däremot gjort oss osams med. De häckade alltid i den stora stora granen. Tyvärr vågade vi inte låta den växa högre med risk för trädfall när nordan tog i för kung och fosterland. Året efter fällningen satt dom i ett annat träd och såg ledsna ut och vi fick faktiskt lite dåligt samvete.

Sen har det ju hänt att vi fått besök av rovfågel också. Blickstilla sitter den. Tror det är någon form av hök.
Den iakttager oss med skarp blick och står vi inte blickstilla själva så lyfter den omedelbart. Flyger bort på tunga vingar. Visst har det hänt att vi sett rester av dess framfart i natten.

Så var det byggmästarna, som hämtar virke på tomten. Skatorna, allså, plockar nedfallna kvistar och flyger iväg för att försöka bättra på kåken. Ett skatbo lär aldrig bli färdigt, då det växer på höjden för varje år som går. Och när ruvningen är i gång i häckar och lövverk, kommer de tillbaka och  koltrastarna sätter igång med räddningsaktion, vilket sällan får ett gott resultat. Den enes bröd ...den andres död. Naturens gång!

Nu ska vi inte glömma lilla rödhaken. Lite hoppig och skygg är den, men så lär det också vara en riktig marodör. Därför har Gud målat dess bröst i blod. Hu!

Och vill vi ta en promenad på si så där femhundra meter till lilla fågesjön, så kan vi få se både häger, sothöna och skrattmåsar.
 Fast dom HÖR man mest. Hela tiden flyger de oroligt över sina häckningsplatser och skriker. Tack och lov är det en förhållandesvis kort tid på sommarn, men nog så intensiv. Änder av alla de slag tjattrar i vassen och flockar sig när någon kommer med brödpåse.

Allt detta och mer därtill, bjuder naturen oss och vi tackar och tar emot.
I jultid försökte vi hjälpa småfåglarna genom att hänga ut talgbollar. Men då kom stora, svarta hådnäbbade
kråkor eller korpar eller något annat otyg och drog godiset med sig, så till nästa år får vi hitta på ett annat sätt. Fast dom är naturligtvis också hungriga, då alla sorkar och möss gömmer sig under jordskorpan.

Strindberg lär ha sagt att det är synd om människan.  Men jag tror det kan vara väl så synd om våra små bevingade vänner.

Kika mot skyn, för snart(?) kommer svalan.

Ha det gott!

Alva

Våren är väl den årstid vi längtar efter allra mest. Och nu kikar den fram då och då. Knuffar upp lite krokusar och snödroppar för att liksom kittla längtan. NU nu är den här! Och man ser knopparna svälla, bli havande och gräsmattan skifta färg, Ljuset ändrar nyans och morgnarna vältrar oss ur sängen en aning tidigare. Skönt.
Snart står grönskan i full skrud. Boken och sipporna, påskliljor och timotej. Det där senare är kanske inte så behagligt för alla. Somliga nyser näsan ur led. Snörvlar och är irriterade och det är ett levande...... för dem. Allergierna har ökat oroväckande. ?? Nässpray och droppar försöker lindra men lyckas inte alltid.
Nu är det ju andra sorters allergier också som kan göra dagen till ett inferno. Om julen när vi äter paranötter.
Halsen svullnar och täpper till. Fort fort till sjukhus! Vet ett fall för många år sedan när det inte räckte med fort fort. Tragedi!
Så har vi laktos och glutenallergikerna. Magont och viktminskning. Ibland åratals lidande innan rätt diagnos ställs.
"Först måste ju alla FARLIGA sjukdomar kollas" ( man dör ju inte med en gång av allergier, bara lider) innan det där provet göres. Så ändrar man kosten. Utesluter den föda som irriterar tarmen och vips mår man som en prins. Men det gäller att ha brillorna till hands och lusläsa på alla etiketter och korsförhöra kocken på ev restaurant.
De flesta veckotidningar har inte upptäckt än att allergikerna finns!!!!. Trots att det är åtskilliga procent som har den.
Och glutenallergi vet jag har spårats redan tusentals år tillbaka.

Men som tur är finns det någon som bryr sig. En ung, framåt, tjej Filippa Svensson, har som examensarbete gjort en underbart vacker liten receptbok, för just glutenallergiker. STOR eloge till henne. Egen erfarenhet är det bästa i livet och mig veterligen har hon den erfarenheten.

Men lär man sig reglerna(precis som i själva livet) kan man leva gott och som överallt, så gäller det att göra det bästa av situationen. Där har ju gräsallergiker betydligt jobbigare för parker och vägrenar är ju fulla av deras fiender.
Men trots allt det där ser vi fram emot den gröna årstiden. Den som ska skänka oss sol och bad och kraft att övervintra.
Rundgång rundgång!

Njut av allt som njutas kan!

Alva

VIRUS I DATORN !?

Lördagsmorgon...lite gråtrist och mulen. Fast det är utanför köksfönstret. För en stund sedan kom barnbarnet med kvällstidningen och förgyllde vår förmiddag med lite berättelser från fjortonårslivet. Konfirmationsresa i Köpenhamn, där det både spelades fotboll och besöktes kyrkor.

Så har han ju varit ute på prao. Där samlade han stoff för en uppsats och jag inbillar mig att han har en liten ådra att skriva. Värmer lite gott i mormorhjärtat. Det är ju inte att kunna utan att vilja...och känna en glädje i det. Tänker uppmuntra honom. Föreslog att han skulle skicka in sin uppsats till dagstidningen. Vet själv hur vilsen man var som ung när det gällde ens skrivande.

Så plötsligt glimmande det till i hans ögon och hans tankar flög till några fyrhjulade vita motorcyklar som dundrade fram i stan så det hördes på"mils avstånd". OOOAAA Häftigt! Utan registreringsskyltar men med foten hårt nedtryckt på gaspedalen. Får hoppas att njutningen bara stannar vid en tanke, när de åren kommer. Men det hör väl killar till att drömma om häftiga bilar...fort...fort.

Så sitter jag där och försöker samla tankarna till något skrivbart och telefonen ringer. "Vill Du följa med mej och lyssna på opera? Hjärtat slår volter. Visst vill jag. Ibland kan det betyda mycket mer att bli ombedd än själva föreställningen. Nu är jag inte bevandrad i den världen, men kikar gärna in i den. Är säkert en njutning både för öron och ögon. Samla lite stoff.

Annars leker jag vilodag i dag, trots att det bara är lördag. Blev helt förskräckt när jag för en stund sedan blev ombedd av min man att beställa en bok på internet. Jodå, skrev in wwww.......... och vips dyker det upp en skylt med ""virus, fortfarande i Din dator"" Starta om på nytt!
Såg äckliga kringelmaskar kravla runt i mina dokument. Tänk om!!! Skärmen svart!!! Kaputt!!! Borta!.
Nej jag släckte ner och tände upp igen och med skräckblandad förtjusning såg jag att maskineriet fungerade och att jag kunde SKRIVA igen. Pustar ut. Inte hade det varit så lustigt att all ens "fina" text blivit lördagsgodis åt små elaka marodörer. Kollade av att alla bockar fanns där dom gör nytta. Brandvägg och brandsläckare och allt vad det heter.

Kanske är det bäst att tangenterna får vila sig efter anfallet och ha lite lördagsledighet dom också.

Så därför önskar jag Er en fin helg och ta gärna en koll på brandväggen!!

Alva

SLÄKTTRÄD

Tänk, ju äldre man blir, dessto större blir intresset för ens anfäder. Människor man aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa. Men de har ett gemensamt. De har gett oss en bit av dem själva. Deras blod flyter i våra ådror och deras gener rumsterar om i våra kroppar. Tanken svindlar nästan, när vi kan spåra egenskaper hos oss själva som äldre generationer också visat upp.

Jag har på nära håll ett mycket underligt men trivialt exempel. En gammal man sätter sig på sängkanten. Ska gå till sängs för natten. Så stryker han båda fotsulorna med sina händer, som för att ta bort ev. damm som kunnat fastna där.  Exakt samma gest gör barnbarnet när han ska gåoch lägga sig, trots att han aldrig själv sett sin morfar göra så.

 Den som är minst i en syskonskara och dessutom är barn till föräldrar som också är minst i sina familjer, betalar ett högt pris för att bli lite extra omhuldad. Själv är jag ett sådant exemplar. Har därför aldrig hunnit  träffa mor-o farfärldrar. Borta!!! Hade behövt den generationen. Frågat! Krupit upp i deras knä, hört dem berätta. Men å andra sidan ger de oss fritt spelrum för fantsin. Morfar med stort yvigt skägg och skrattgropar. Mormor, omgiven av många barn, med kanske blårandigt långt förkläde och snibb runt håret. Farfar lång och stilig med geväret över axeln och farmor, smal om midjan med vackra händer och långa pianofingrar. Och vi kan spåra deras egenskaper i vår egen generation.

I dag är det våra barnbarn som imiterar och härmar(till mångas förtjusning) både kändisar och vanligt folk.
För hundra år sen var det deras mormorsmor som sex år gammal fick en tolvskilling av sin far om hon kunde härma grannen. Så visst kan man spåra.

Nu är det inte så lätt att hitta sina gamlingar. Kyrkböckerna är inte kompletta och i några har prästen skrivit som en kråka. Men det finns också kyrkoböcker med sirlig vacker text så man blir alldeles lyrisk.
Nu är mycket lagt på skivor för att underlätta, men visst blir man lite högtidlig och lite vördnadsfull, när man för första gången ser sina gamlingars namn och årtal, nedplitade med gåspenna.
Ser för min inre syn hur prästen sitter tillbakalutad i fina stolen och den enkle medborgaren kommer och tillkännager att han har bidragit med ännu en mun att mätta.

Det hände lite varstans att kyrkor brann och därmed försvann värdefulla uppgifter. Nu finns det många källor man kan leta i. T.ex husförhörslängder, där alla  blev antecknade. Ifrån godägaren till lilla pigan.
Nu ska jag inte ta upp det där med katekesen som man hört berättas om, för det hör svunna tider till.

Förresten, går tiden alldeles för fort och snart hör vi själva till den där generationen "för längesen", men vi
blir inte inskrivna med sirlig fin handstil. Nej vi hamnar på en vanlig CD eller kanske ännu moderna. Vem
vet, om det överhuvudtaget kommer att finnas någon som bryr sig i framtiden.

PS Skriv gärna namn och årtal på Era foton på baksidan!
Ni vet! En dag......

Nåja! Lev gott och ha det bra!!

Alva

MILJÖ-TÄNKANDE

 Idag tänkte jag ta upp lite om miljö. Nu är jag inte alls insatt i problematiken men är man utrustade med en aldrig så liten gnutta sunt förnuft, så inbillar jag mig att det räcker en bra bit. För nog vet de flesta att man inte ska stå med bilen på tomgång utanför dagis eller gå in och gosa med en liten baby med zigg i mungipan och sådana dumma grejor.

Allt det där med kemikalier är svårt för oss noviser, men ett vet man ju. Inte har det funnits i tiotusen år och människan har levt lika bra utan. Eller?  Bygger kanske hela vår vällevnad på att vi behöver använda sånt skräp? Det gör det nog. Snacka med syrran i Singapore via skype och maila med brorsan i chikago. Inte är det väl förorenande, säger kanske en del. Nej, resonerar man som så att: Allt man inte ser, det finns inte!!! Så är det OK. Men alla vet att vi är intrasslade i de där nättrådarna i etern och inte vet vi hur det påverkar oss.

 Och tänk om dom bryts helt plötsligt. Ibland gottar jag mig i allt elände och bara frossar i hemskheter som kunnat inträffa. Ponera att stömmen gick i hela världen. Stopp, Stopp! Mörkt Mörkt. Rykande snökaos eller fyrtiofem grader i skuggan. Hu!
Inga vatten reningsverk hade fungerat. Inga spisar. Inga svängdörrar. Inga bankomater.
Inga tv-apparater och sist men inte minst VI Själva. För vi är ju SÅ beroende av allt detta och det är intrasslat i vartannat så brister en liten tråd, så är det kaputt.

Käre maken kom just och berättade att nu finns det en miljöbil som kör och hämtar upp gamla elgrejor, som kanske annars blivit slängda lite här och var. Och extra bra för äldre som kanske har svårt att ta sig till sophanteringsstationer. Ibland händer det att folk tänker efter BRA! Och dessutom fick jag något att skriva om!  

Nu ska man naturligtvis inte måla hin håle på väggen, men håll med om att vi lever farligt.
Men allt har sitt pris, och jag frågar mig: Har vi blivit så mycket lyckligare nu med alla finesser och moderniteter. Nu menar jag inte att vi inte skulle ha några bekvämligheter. Nej, jag tänker på allt krafs.
Underliga prylar som kunnat göras mycket enlare och stilrenare. Kläder som inte behöver ha femton fickor och slejfar så det är omöjligt att komma fram med ett strykjärn på. Nej, man är nog lite innesnöad om man STRYKER.

Tyvärr blir det säker svårt för miljönissarna att skruva världen tillbaka, så vi får väl snällt hänga med och sortera så gott vi kan och hoppas att den där tråden håller några sekel till.

I alla fall skyndar jag mig att trycka på knappen Publicera så Ni hinner ta del av detta.

Ha det bra och sortera Era tankar och sopor!!

Alva

Ny rapport!! Att äta kött är näst intill livsfarligt! Hu! Det här är känsliga samtalsämnen. I ena änden står fabrikanterna och karvar skinkor och lockar med smarriga recept.... i andra änden står hälsoprofeter och huar sig över miljögifter. Vem har rätt?  Återigen det där ordet LAGOM. En liten mör biff kan man väl trycka ner någon gång då och då och som plåster på försyndelsen så kan man ju spetsa den med en utsökt sallad. Att man sen gärna sköljer ned med bourdeaux som inte är ekologiskt framtaget smyger man med.

Tycker världen har blivit så komplicerad. Det tjafsas så mycket. I alla tider har mannen, nu menar jag ingen slipsnisse precis, i alla tider slängt geväret eller påken över axeln och gett sig ut i skogen och fällt en buffel eller ett vildsvin, för att kunna ge mat åt fru och ungar hemma i grottan.
Nej nu ska det läggas i marinad och kryddas med namnade kryddor som hör tjotahaiti till. Inte konstigt att vi får både det ena och andra i säcken.

Men det är stora krafter som är på gång. Och överallt handlar det om pengar. Denna så förhatliga och älskade vara. Ta t.ex. oljan. Där är det inte precis korvören som står på spel och inte i idrotten heller för den delen.

Tänk, när dom sprang maraton för första gång.  Jag säger bara ÄRA!

Nu är det ju svårt att mätta tio hungriga magar med ära, så det får bli en kompromiss.
Själv står jag med ett ben i varje läger och har som Pastor Jansson Ni vet......
Men ibland funderar jag.     Först sår bonden åkern och det växer upp grönt och frodigt gräs. Så släpper han ut ystra ungtjurar som ska äta sig både mätta och större på det granna. När sen den där söta kalven
 har blivit en väldig best, kommer det en stor lastbil och.......usch nej, längre vill jag inte tänka. Vad gör då farbror bonde under tiden. Jo han odlar en annan sorts grönfoder till sig själv. och köper vackert styckad file och njuter fredags mys. Konstigt. Konstigt. Kan inte få ihop ekvationen.

Är det inte lite som att gå som katten runt het gröt.? 

Kanske kan man urskulda sig med att hur mycket kött man än stoppar i sig så är det ju sist och syvendes
GRÄS. Eller?
Här är det bäst att sluta för man kommer ingenvart och ett hjul i rullning är svårt att få stopp på.

ÄT sunt, må väl och ha en härlig dag!!

Alva

Blixt och dunder

Nu har jag gått och blivit en erfarenhet rikare. Kallad till presskonferens! Visste liksom inte riktigt hur sånt går till. En mick under hakan av en forcerad journalist!? O, nej blev inbjuden i det allra heligaste. Riktigt spännande!  Där rasslades med stora kameror och penna och block i högsta hugg. Blev ombedd att läsa min dikt högt inför hela sällskapet. Glasögonen låg naturligtvis hemma på köksbordet, men en räddande ängel hivade fram ÖB: s läsglasögon á 19 kronor ur innerfickan och de funkade utmärkt. Och närgångna var dom, fotograferna. Tryckte objektivet ända upp i nian på en och det kan man väl kalla att sola sig i glansen.

Men i morgon är det kanske inte lika kul, om man hamnar på kultursidan och får svidande kritik. Nåja, det får man ta! Jag hade ju roligt när jag skrev dikten, som förresten är på en välkänd Frödingmelodi.
Så kanske det trallas i många hem framöver, när boken är utskickad till fyra och ett halvt tusen hushåll.
Det är inte dåligt att få komma ut i så många stugor, av en sån liten pennfäktare som jag.

Sen blev det fika i växthuset. Nykrattad gräsmatta och mossbekämpning på gång. Förstår inte att det finns så mycket mossa. Det är ju för katten inte en ängsmark vi har som trädgård!!!

Hemmavid för MÅNGA  år sedan fanns en riktig äng. Där brukade mor gå och hämta jord till sina blommor. Mullvadarna hade stäckt lite på ryggen och skyfflat upp en bunke lite varstans och det var extra fin jord, vill jag påstå. Blommorna prunkade i alla fall vackert i fönsterkarmen.

Vi hade inga flödiga ytterkrukor, så varje vår målade mor krukorna i härlig terrakottafärg och under varje kruka stod ett fat som skulle suga upp vattnet.

När det sen var vinter och smällande kallt, flyttades blommorna in i mitten av rummet så att de inte skulle
frysa i fönsterkarmen. Det var tider när inte ordet "treglas eller dubbelkopplade" var uppfunnet. Inte där jag bodde i varje fall.

Den där boken som jag berättade om  här ovan, är full av nostalgi och mäkta populär och ett lite testamente till de yngre, om man vågar uttrycka sig så. Och jag tycker det är fint och stort att få vara en av "författarna"
i den. Men som sagt!! I morgon gäller det.

Fast jag blir väl inte den förste skåning som blivit sågad nu de sista dagarna.     Förlåt Ranelid!

Önskar Er härliga vårdagar framöver!

Alva

Solskenshistorier

I dag är det DAGEN EFTER. Brukar förknippa det med ont i huvudet och allt möjligt. Men det behöver inte vara så. Fast för alla dem som ställde upp i Melodifestivalen är det garanterat dagen efter. Naturligtvis var alla deras förväntningar skruvade på topp. I sina drömmar stod dom som segrare, med biljett till Baku.
Visste faktiskt inte att det låg ända nere vid Kaspiska Havet, men det visste ju inte segrarinnan heller, så hon var kanske den enda som inte drömt sig dit. Så brukar det vara ibland att de mest anspråkslösa ofta gör bäst ifrån sig. Hur som helst gillade jag både låten (nej jag vill inte kalla den låt, det var riktigt vacker musik) men även framförandet. Jag är väldigt kräsen när det gäller Melodifestivalen annars. Ser helst inte, men Loreen gick hem här.
En annan svensk som varit i Baku och gjort bra ifrån sig är vår egen Alfred Nobels äldre bror som 1873 åkte ner och startade oljeutvinning med mycket gott resultat. Landet är inte särskilt stort. Ytan på Azerbajdjan är inte mer än 2130 kvadratkilometer ( en liten åkerlapp på si så där 5x4 mil)och folktätt till tusen. Eller rättare sagt 900 inv./km två. Hoppas hon får riktigt trevligt där nere. Tror hon har stor stor chans.

För mej är det också dagen efter. Men på ett lägre plan. Var på ishockeymatch. Spel mellan fäder och söner. Och juniorerna skötte sig förträffligt. Roligt att se två generationer ha kul runt en puck. Sånt förekom ju aldrig förr. Då höll fäderna hårt på sin roll och kunde inte plocka fram barnasinnet. Måste vara härligt för de här knattarna att tänka tillbaka på.
Väl påpälsade satt vi där och visste inte riktigt vilket lag vi skulle heja på. Mågens eller den lille pågens.
Och ännu svårare var det tydligen för domaren. Han hade farsan i det ena laget och brorsan i det andra laget. Svårt svårt!!

I dag är det solsken i blick fast vinden svalkar. 27 grader i växthuset! Kanske skulle man ta en vårfika och börja planera. Den blå klockrankan har sin givna plats. Växer som ett snälltåg. Sen får jag inte glömma och inhandla några Kristikorsblommor. Något vitt hade jag också gärna haft.En riktigt stor, prunkande som rann ner ifrån nocken. Skir och väldoftande, men den finns nog bara i min sinnevärld. Är det någon som har ett bra tips så hör av Er. Sen är det tomaterna. Hundratusen små sötingar blir det av ett par tomater och där är ingen barnbegränsning. Men som i livet själv är det de stora frodiga och starka som blir utvalda att få växa till sig och föra generna vidare om inte de försvinner ner i en god sallad framåt sommaren. För visst är det gott gott att plocka solvarma hemmadrivna. Ja, det mesta som är gjort där hemma är en lyx i dag.

En lika stor lyx är att få önska Er en fin vecka framöver!!
Ha det gott!!


Alva

MELODIFESTIVALEN

Stort grattis till Loreen! Rätt låt vann!

Högsta vinsten

Idag ska det handla om spelberoende. Hu! säger de flesta. Det är sånt som de karaktärslösa sysslar med. Men jag skulle vilja påstå att de flesta av oss har fått en släng av sleven. "Inte jag", sägen en, som står med näven i tombolalådan och fiskar upp fem nya lotter, trots att dom tio första var nitar. Här handlar det om små insatser, men ändå. Eller om man slinker in på Pressbyrån och ska köpa kvällstidningen där kön är lång och dom flesta har bongen till reds och tre miljoner i blicken. Och mitt framför näsan hänger Harry Boy, så man får ta ett extra hårt grepp om plånboken. Men säg den, som inte fantiserat om, att det trillat in tio miljoner på kontot en vanlig regnig torsdag. Vad man hade gjort? Jo, först hade ögonen blivit stora som himmelens planeter och sen hade man antagligen vrålat VAAAAAAAA! Och efter det hade man fått tidernas huvudvärk och svalt hela röret Treo innan man ens fått av korken och SEN! Berättat för käresten och arvtagarna, men sen? Kollat en extra gång!? Men vem mer hade man vågat berätta det för? Grannarna hade naturligtvis undrat när helt plötsligt den gamla rostiga Volvon var väck och i stället en blixtrade, sprillans ny Ferarri blänkte på garageuppfarten. En röd skulle det va. Det har jag redan bestämt. På datorn kan man också spela. Allt möjligt och i går hittade vi schack i väninnans dator och själv har jag kungen, som jag spelar med. Nej nej, inte Silvias för allt i världen. Vill man upp en division finns det ju pocker och det verkar farligt, så det har jag inte ens tjuvtittat på. Kasino begriper jag mig inte alls på. Inbillar mig att det är innefolket som står och hänger där och stirrar på kulan. Så har vi aktiemarknaden där en hel del miljoner vinnes och förloras. Men där verkar det mest som dom byter pengar. Hi hi i dag har jag mest i börsen!! Får se vem som har mest i morgon? Och spelar gör man i alla åldrar. Det böjar redan i treårsålder. För vem trillade inte kula och försökte få ihop fler än kompisen. Samlade i hemmasydd kulpåse med sån där dragsko Ni vet, som man hade i syslöjdspåsen också. Så har vi ju alla musikdiggare. Spelberoende är vad dom är.Så det så. Minns att man köpte penninglotter förr i tiden med dragning den femtonde varje månad. Man "var" miljonär före dragningen och långnäst efter. Alltid något!! Ja, ett spelande folk det är vad vi är. Men man kan ju vinna högsta vinsten på andra sätt också. Men det tar vi en annan gång. Gnugga en triss i helgen och ha det gott!! Alva

Ett brev betyder så mycket

I går kom det ett konstigt brev.Nej inget sånt där farligt med stämplar och skattemasens signatur nere i hörnet.Jag såg med en gång att här handlade det om nåt helt annat. Format A fyra eller fem eller mitt emellan. Pappret var grovt brunt råpapper.Ingen aning! Här gällde det att sprätta varligt. Det fick bli med en hederlig matkniv. Glömde att berätta att utanskriften var skriven med en stor självsäker stil.Innehöll ett tackkort. Egenhändigt och personligt skrivet. Här kan sms och mail slänga sig i väggen. Det en lyx man förunnas när folk bryr sig, lägger ner lite tid på en. Värmer gott i hjärteroten. Tusen tack! Så kom jag osökt över till lilla hjärtat som kan klappa på tusen vis. Det kan gå jämt och fint, som farbror doktorn säger, när allt är OK,men det kan också slå som en stånghammare när man är på väg in till tandläkare för en rotfyllning utan bedövning. Sen kan det picka på lite förföriskt vid första förälskelsen, när himlen alltid är blå och livet leker. Sen har jag hört att det kan slå dubbelslag. Hopp hopp! Känns säkert som att dansa i otakt. Och alltid är det ens egna tår som hamnar underst. Ha ha, själv skuttar jag också lite i otakt här i mitt skrivande. Det där med att vilja och inte kunna är som sagt inte kul alls. Någon tryckfelsnisse eller nån annan marodör har varit framme här i maskineriet och gjort det omöjligt för mej att göra knallröd, snirklig text och lägga in fina bilder. Säkert ligger knapparna och lurar någonstans, där jag inte ser dem. Får fråga barnbarnet, när han kommer. För att gå över till nåt helt annat. Igår skulle jag äntligen bli färdig att ladda hem det där släktforskningsprogrammet.Sagt och gjort. Jo då! Men tänk om det stått KLART! Där satt jag som ett fån och stirrbligade på skärmen i en halvtimme. Var tvungen att stänga ner, när jag skulle iväg, för tänk om hela släkten rumsterat om där hemma, medan jag var borta. Men väl hemma igen låg det fint och prydligt under huvurudrubriken Alla Program. Att jag sen stötte på patrull igen när jag skulle försöka använda det, är en annan historia. Kanske är man ute på farliga vatten? Skulle kanske plocka fram virknål och garn i stället. Sätta brillorna lite pillemariskt på näsan ock sätta sig i....nej visst, gungestolen har ännu inte gjort entre, så det får gå med min badenbaden. Fast i den passar iPaden bättre och så får Ni ju något att läsa också. Slutet gott... Allting gott! En trevlig torsdag önskar jag Er Alva

God morgon! Kära Ni! Varken morgonen eller jag har fått upp gluggarna ordentligt. Sitter i älsklingsstolen, eller sängen. En inne BadenBaden, Ni vet. Och i dag skriver jag på iPaden. Mest för att testa. Kanske det blir paj av alltsammans.strunt i det. Morgonen verkar vara ljuvlig. Ser solljuset i björkarna och en fasan skrattade till precis.Jo, det är sant. Han, grann som en klockarkatt,stoltserar då och då irabatterna. Var lilla fru fasan håller hus förstår jag inte.Ser aldrig några sådana. Kanske är hon hemma och förbereder för våryran. För inte står hon framför spegeln och gör sminkfabrikanterna till kapitalister. Nej, grå som en mus är hon. Fast naturen har säkert tänkt till ÄVEN där. Det är så himla fint i öster.Himmeln är orange och några kajor avtecknar sig så vackert. NU, kom den över grannens tak !Gul och go och rund som en edamer. Skulle tagit ett foto egentligen, men hela den ritualen fördärvar liksom stämningen. Tycker det är nåt galet, när jag ser turister, med kameran i högsta hugg springa fram och tillbaka och blixtra och arrangera hela släkten framför sevärdheterna. Inte glömmer dom väl att ungarna va me inte. Dom missar liksom upplevelsen.Vi har ju en förträfflig filmrulle inne under kalufsen. Små fina ögonblicksbilder och stunder med för den delen. Inte ska jag förringa betydelsen av släktfoton. Känns tryggt på något vis att kunna plocka fram gamla mostrar och fastrar. O,tänk! Så goda cocoskakor tant Emma hade, och vips är man en liten tanig sexåring med stora ögon och god aptit. I dag är det läxträning.Åttonde klass. Visst är det samma matte som da zumal,men ändå inte precis.tänkesättet är annorlunda. Men det kommer säkert bli gamla gråhåriga professorer av dagen ungdom också. Om nu inte all is har smällt vid polerna och kemikalier och annat skräp ställt världen på örat. Solen verkar kunna gasa på i några miljarder år till, så där syns ingen fara.Men varför ska man bekymra sig egentligen? Åren springer på och snart är föreställningen slut. Nej, idag tänker jag njuta fullt ut och inte hemfalla åt djupare tankar. Förstår inte riktigt varför min text blir så ynka liten. Skulle vila ha stor sirlig text och granna bilder.sådana som jag har under lockarna, Ni vet. Layout, tror jag det heter. Men som sagt. TEKNIKEN!? Fast det var ju inte så dumt att padda i BadenBaden. Ha en bra dag Alva

Glädje

Ibland kan man bli så där sprittande glad av bara bagateller. Hade haft lite krångel med min blogg och kände liksom inte riktigt igen mig här. Och då tappar man det där som kallas skrivarglädje. Men NU hittade jag tillbaka och kan pladdra på som vanligt. Våren har kommit för att stanna. Sjal och vantar sjunger på sista versen och krokusen har fått hakan ovanför jordskorpan. Snart ska gräsmattan räfsas och all gammal mossa köras till tippen och trädgårdsmöblerna ses över. Folk blir som förbytta! Sträcker ansiktet mot solen, ler lite mer än vanligt och knäpper upp översta knappen. Vad beträffar knappar kan dom vara nog så ödesdigra. Stå utanför väninnans porttelefon! Vilken kod???? Mobilen! Ligger hemma på köksbordet. Hinner chansa 11 ggr innan en vänlig gammal tant ska in i just den trappan och man slinker med in, som det var den naturligaste saken i världen. Lika stor tur har man inte alltid på datorn. Där kan det gå riktigt galet om man trycker lite väl fort. Ponera att Ni är inne i det allra heligaste, bankkontot, och ni trycker lite för många nollor eller missar kolonet efter krontalet. Följden kan bli pytt i panna resten av månaden. Jag skulle tro det tar evigheter innan man får tillbaka nollorna. Glädjeämnena är många,bara man vill se dem. Vasaloppet t.ex. Svensk seger. Samma kille, tre år i rad. Tummen opp! Är det ingen matematiker som räknat ut hur många kalorier det förbränns av alla de 15 tusen åkarna, som laggar vardera nio mil. Det är inte konstigt det där med issmältningen. De lärde skyller på klimatförändringar, men jag undrar?? Södra Sverige är ju lite missgynnat vad beträffar vit nederbörd, men i gengäld har de ju "vårvindar friska leka och viska" Men alla har vi en härlig årstid att se fram emot och förhoppningsvis en trevlig vecka också! Ha det gott! Alva

På väg

Så kom den till slut ändå. Den efterlängtade våren. Ljuset ändrar färg. Blir liksom så vänligt. Inte alls så där kallt som det är hela vinterhalvåret. Vårlökarna kikar upp i det torra, och snödropparna niger så diskret. Människorna börjar få glädje i blicken. Klär sig lite lättare. Står mot husväggen och lapar sol. Packar in vintersjalen och vantarna. Längtar!!!! Att den där riktigt sköna helgen ska komma. Plocka fram räfsan och påta i jorden. Gå på stan och kolla! Handla grönsaker av torggumman som lagt pälsmöttan och kan expediera med bara händer. Skönt! Köpa fröpåsar och drömma. Läsa veckotidningar om sticklingar och vårblommor.
Ja raden av "må gott" kunde göras hur lång som helst. Den är som medicin. Våren! Receptfri och gratis. Bara kommer och säger. "Nu har Ni mej här" och vi bara njuter. Fast det drar ju också lite jobb med sig. Fönstren ser lite väl sjaskiga ut i solglansen, båten ska skrapas och gräsmattan räfsas.
Men det är med nya krafter vi kan ta i lag med allt efter att ha legat i ide. Precis som björnen. Fast jag har aldrig sett att han ser så hurtfrisk ut när han ramlar fram ur vinteridet. Nej, han lufsar på lika sakteliga som vanligt. Men jag tycker det är härligt att vi visar våra känslor och lovprisar denna årstid.

En riktigt skön HELH till Er
Alva

Svensk seger!
Stor glädje. Intervjuer och fotbollssnack. Själv är jag väl lagom intresserad av, om kulan slinker in här eller där, men det är klart, man är ju svensk. Nej, det mest intressanta är att lyssna till reportrarnas kommentarer. Skulle bollen av en olyckshändele hamna i rätt nät, stiger röstläget, spelarna höjs till skyarna och har ALDRIG gjort en bättre insats. Blodtrycker stiger och "Hurra vad Sverige är bra"
Roar mig ibland med att lotsa, att jag svävar där ovanför och betraktar hela spektaklet von oben.

Stora välväxta karlar springer med eld i baken efter ett litet(garn) nystan och försöker peta in det mellan två stolpar.Fast i alla tider har människan utövat en massa olika aktiviteter vad beträffar sport. Redan dom gamla grekerna , de manliga, satte en ära i att ha vältrimmade kroppar.

Det är först i vår tid som kvinnan har börjat så smått att sprattla på påkarna. Tidigare har hon bara skullat behaga, Vissa tider rund och fyllig som en Zorn-madamm och vit i huden som en magnolia. Sen andra tider skulle de vara slanka som en telefonstolpe med färg i nian som en svedd kotlett på sommargrillen. Minns på 70-talet när grillarna (solarierna)var nyinköpta, och många la grunden till hudcancer och annat otyg. 
Men solen är underbar och vi ser framemot att få njuta den i lagom proportioner.
Fast i år är den svårflirtad. Ligger och lurar bakom dimslöjorna.

Ligger och lurar gör också alla klädesaffärer. Nej, nu menar jag inte att dom inte dras rätt med det!! Dom spanar säkert in vädret redan tidigt på morgonen och skulle det börja ljusna i öster, ja då vet dom att kvinnor får vårkänslor och vill ha "något nytt att sätta på sig". Kvickt ut med klädesstället på trottoarerna och lilla fru pimpinett bara Måste stanna till och vilken TUR att kortet ligger i fickan och är välmatat. 
För inte kan hon dra på sig den där gamla trasan som har hängt och skräpat i gaderoben ett helt år.
Nej, det gäller att hänga med.

Fortfarande i "den gamla trasan"
önskar jag Er en fin dag, och glöm inte
kortet om Ni tänker gå på stan!

Alva