Har Ni som jag zick-zackat mellan regndropparna denna sommar?  Jasså inte?
       Kanske tillhör Ni dem som bett vädergudarna öppna kranen.
      Men sommar blev det hur som helst.
       I år har mina gröna fingrar pysslat med tomater i stor skala.
       Gula, röda, orange och brunsvarta och i olika former.
       Redan i slutet av februari petade jag ner de små torra fröna. Det tog inte mer än fem dagar,
       så stod jag öga mot öga med det spirande livet. Lite andäktig blir man allt.
        En attans dyr växtlampa hamnade i mina ägor och NU, förstår Ni, skulle det odlas.
        Redan efter första omplanteringen hade jag kollrat bort både mig själv och nummerlapparna,
        trots att jag fotat dem fint i höstas. Vad gör man? Pysslar vidare och bär in och ut när vårsolen    
         bligar fram. Och växte gjorde de. Och många var de, för inte kan man slänga små bebisar på
        tippen, som har legat i kuvös och haft det gott.
         Att sen käre maken, sin vana trogen, också skulle odla gjorde ju att "barnkammaren"
         sprängdes. What to do? Vi prackade tomatplantor på kreti och pleti och stod på växtloppis. Det
          klirrade skönt i börsen, men det roligaste var ju att träffa alla glada odlare. Och växtlampan
          hade gjort plantorna mörkt gröna och kompakta, med andra ord lättsålda.
           Men de resterande femtiotal plantorna bråkade om en plats i solen. Så kom första blomman
           och glädjen visste inga gränser. De små tomatfrukterna växte till sig och likaså min tuppkam.
           Det var oförskämt roligt och jag berömde dem så de började rodna, och det var precis vad jag
            ville de skulle göra.
            Som sagt! Vi har BLIVIT med tomater en grosse.
            Glädjande nog har vi ätglada nära och kära, som räddar oss från att drunkna i skörden, om jag
            nu får skarva lite. Storfiskare brukar överdriva, så det kan väl en tomato- log också få göra.
            Men att man kunde ha så roligt med några torra frön, det hade jag ingen aaaaaaaning om.
             Ska faktisk fråga en lärare, jag känner, om han har lika roligt med "sin frön".

Good Evening everybody!
Now I must tell you. All my poem, I´m going too speak into You Tube.
You can find them under my name Alva Johnsson.

I´m not so good in English. But I´m interested of be able to wright a lot of my poem in English.
I would like if you had written how you find my poems.

Thank you!

Alva Johnsson

You Tube

Hej kära läsare. Nu har det gått några dagar sen jag skrev sist och naturligtvis har det hänt lite roliga saker sen dess. Vi besökte ett Galleri Tio, med flera intressanta konstnärer och jag hade den ovanliga turen att vinna en liten tavla.
Så har jag gjort min fjärde inspelning på studien "Ge Tillbaka". Alla ligger nu på You Tube så om Ni vill lyssna så gå bara in och sök på mitt namn. Skriv gärna vad Ni tycker om min text.
Och så passar vi vårt lilla gullegryn i dag, Gizmo var namnet och är en härlig Jack Russel. Fast just i dag mår han inte så där bra,så han kräktes en aning och då blir man orolig. Har kanske fått i sej något olämpligt under gårdagen.
Några som säkert mår kanon är den svenska simmartruppen med lite guld i bagaget. Inte illa! Hurra vad bra gjort.
Själv tycker jag det är guld värt att ta en stilla cykeltur i blåsten. För blåser gör det. Så håll i hatten go vänner och håll tummarna för fler guld. Även om de inte hamnar i stadskassan, är det skönt ändå med lite blågula vinster.
Vi hörs
Alva Johnsson

 

Nedförsbacken.

 

Oj vad det appas nu förtiden. Kanske inte fullt så lönsamt som att lappa.

Lappa som våra Lisor gör ute i trafiken,

och lappat har goda husmödrar sysslat med i alla tider.  

Nej jag menar det där trycket i mobilen som öppnar upp för allt möjligt. Gott så väl som mindre gott. Själv har jag begränsat mig till En säger en mapp. Ingen obetald reklam här inte, så den där storbanken kan känna sig dragen vid näsan. Allt har varit frid och fröjd tills helt plötsligt härligheten skulle uppdateras. 

Det lät lite komplicerat så jag inväntade ett besök av ätteläggen som, i mina ögon ialla fall, är en fena på sånt. Mycket riktigt infann sig experten och jag lade problemet så där diskret för hans fötter och hoppades att få det fixat på nolltime. För vilken gammal morsa har inte höga tankar om sitt eget blod

 Jodå, med lite diverse mutor skred han till verket. Nu förstår jag att uppgradera, det gör man inte medan chokladbiten slinker genom strupen. Nej det skulle ta några timmar och då skulle den okunniga på ett möte och hade ingen som helst koll på vad som hände i sladdens förlängning.” När allt är klart är det bara att följa anvisningarna”, sa sonen, slängde sig in bakom ratten och backade ut med  lur i blicken, Tyckte jag i alla fall.

Nå, väl hemkommen skulle mor i huset bara följa den utstakade vägen. Och det vet väl alla att den är inte alltid spikrak.  Glad i hågen drog hon ut sladden och lätt som en plätt tycktes det.

Omedelbart ställdes hon inför ett vägskäl. Den? Eller Den knappen.? Det här var livet i ett nötskal. Det blev både tryckande och chansande. Rutan blev svart som natten, för att därefter ha ofinheten att fråga efter lösenkoden. Koden? Annars brukar det heta lösenordet.

Hjärncellerna hade gymnastik på OS- nivå och det kändes som att hiva upp en lott ur tombolalådan. Ett på tusen att man mindes rätt.

Så bestämde den omtumlade hjärnan sig för att ringa bankens support för snabb hjälp. Icke sa Nicke! Vägen till kunskapen var spärrad. Lösenkod??  Så helt plötsligt ringer det i den trotsige och  hindret är undanröjt tror den förhoppningsfulla,  men nej nej nej! 

Kapitulation! 

Så det blir till att hamstra Marabou gott gott och invänta nästa besök.

Även om inte  synålen svingas så mycke nu för tiden så blir det nog mer lappning än appning i fortsättningen. Ja, håll med mig. Visst var det enklare att leva förr.. i alla fall om man var i nerförsbacke.

 

 

 

Minnen från DÅ

Jag skulle tro, att många av oss har ett gammalt barndomsloft i gömmorna. Med lite dunkla vrår och lite spindelväv och träplankor som knirrar när man smyger fram i dunklet. Jag har i alla fall.

Ett stort loft som sträckte sig över hela boningshuset, med ett litet rutfönster i varje gavel. Trappan kom upp vid det ena fönstret, och där fanns det mesta för en liten nyfiken tös att botanisera i. Förutom skinkan och salta, smala korvar som dinglade där, så stod min vagga där också. Den som jag en gång vyssats till sömns i. Har fått mig berättat att mellansystern slog ut en framtand när hon kom rusande och skulle skrämma mej. Haha, synden straffar sig. Fast det lär ha varit en mjölktand, så strunt samma.

Så har jag i vuxen ålder funderat på varför vaggan förpassades till loftet. Ok, jag blev ju inte den där grabben, som skulle hetat Stig Hasse utan istället tredje tjejen, så kanske???? Men nix!! I vaggan låg en massa ”metallskrot” som senare visade sej kunna bli en vacker fotogenlampa att pryda vårt kök med, men då hade många år flutit förbi. Så var det alla gamla veckotidningar!! Vackert buntade år från år med ett rejält snöre omkring. Det var Husmodern. Ibland fingrade jag loss en tidning och tittade storögt på småprinsessor och klippdockor och annat som jag inte begrep mig på. Så mittemot, bakom rökstocken eller vad det hette så stod varpan till väven och någon sorts uppvindare. Kan fortfarande se mor min stå och varpa och bulta och sen dra på och solva och skeda. Väven fanns vid västra fönstret och användes när temperaturen var gynnsam. På den där väven har mina handdukar vävts och det var inte slit o slängkvaliteter. Det kan jag lova. Och trasmattor naturligtvis, av remsor som man satt i köket och klippte till under  mörka kvällar.

Men på vintern när det var svinkallt sov loftet sin törnrosasömn.

 

Vi hade två rökstockar. En skulle släppa ut röken från spisen som stod på kontoret. Men när det skulle eldas upp i den, för att det skulle komma främmande (man sa så och inte gäster) så fylldes rummet av en tjock äcklig rök. Då hade en alika haft vinteride i stocken och far fick rensa och mor vädra.

Nej, jag tror jag springer upp på loftet igen och hittar ännu en bunt. Men denna gång är det inte veckotidningar utan en bunt brev med rosa (tror jag) sidenband. Jag kunde inte läsa men förstod att det var mina föräldrars kärleksbrev. Hade aldrig en tanke på att fingra loss. Nä nä. Det låg något trolskt över bunten. Något fint. Något som berättade om varma känslor. Annars hade de naturligtvis inte sparats. Var dessa klenoder blev av när flytten var ett faktum vet ingen av oss barn. Kanske eldades de upp och försvann ut i universum. Och kanske var det rätt. Det var ju deras och ingen annans. Sen när jag börjat skolan och kom hemstrosande tittade jag alltid upp mot fönstret och många gånger satt mor med skyttlen i full fart och dunk dunk. Jag rusade genom hela loftet, och berättade vad fröken sagt och slank sen ner och tog fram varm mat ur AGA-spisen. Skolbespisningen var nämligen inte uppfunnen,

Och ändå överlevde vi!!! Kan Ni tänka Er?? Det va tydligen gott gry i de där krigsbarnen.

Alva Johnsson

 

Onsdag

Förr i tiden hette dagen lillelördag och man gick på bio med sin käreste.
Det var innan TV gjort entre i allas vardagsrum. Sen när den kom samlades familjer runt burken, Fast inte kallades den så på den tiden, nej det var höjden av teknik och TV -kannan tronade på bordet och gott tilltugg därtill. Endast en kanal. De som bodde i södra Sverige kunde titta på dansk TV också. Minns jag rätt så var Danmark en hästlängd före oss med att bjuda oss rörliga bilder till kvällskaffet.
Går man ännu längre tillbaka samlades folk för att spela kort, berätta spökhistorier och sällskapas helt enkelt. Framkomligheten var inte så stor eftersom bilen inte var allemans egendom. Och telefonen. En fantastisk uppfinning att kunna höra kompisens röst ur luren. Tänk så lite där skulle till för att folk skulle tycka att världen gjorde stora framsteg och kanske farliga också. Det skulle kunna skrivas spaltmeter efter spaltmeter hur livet levdes på den tiden. MEN i de yngres öron är detta "sagor". Jag förstår dem. Det är svårt att ta till sig något man inte har varit med om. Men blir det inte dokumenterat så finns ju ingenstans att söka svaret på alla de frågor som förr eller senare dyker upp hos människan. För hur många av oss har inte gjort den erfarenheten att det är för sent att fråga.
Röster tystnar och svaren uteblir. En sak värd att lägga på minnet.