Minnen från DÅ

Jag skulle tro, att många av oss har ett gammalt barndomsloft i gömmorna. Med lite dunkla vrår och lite spindelväv och träplankor som knirrar när man smyger fram i dunklet. Jag har i alla fall.

Ett stort loft som sträckte sig över hela boningshuset, med ett litet rutfönster i varje gavel. Trappan kom upp vid det ena fönstret, och där fanns det mesta för en liten nyfiken tös att botanisera i. Förutom skinkan och salta, smala korvar som dinglade där, så stod min vagga där också. Den som jag en gång vyssats till sömns i. Har fått mig berättat att mellansystern slog ut en framtand när hon kom rusande och skulle skrämma mej. Haha, synden straffar sig. Fast det lär ha varit en mjölktand, så strunt samma.

Så har jag i vuxen ålder funderat på varför vaggan förpassades till loftet. Ok, jag blev ju inte den där grabben, som skulle hetat Stig Hasse utan istället tredje tjejen, så kanske???? Men nix!! I vaggan låg en massa ”metallskrot” som senare visade sej kunna bli en vacker fotogenlampa att pryda vårt kök med, men då hade många år flutit förbi. Så var det alla gamla veckotidningar!! Vackert buntade år från år med ett rejält snöre omkring. Det var Husmodern. Ibland fingrade jag loss en tidning och tittade storögt på småprinsessor och klippdockor och annat som jag inte begrep mig på. Så mittemot, bakom rökstocken eller vad det hette så stod varpan till väven och någon sorts uppvindare. Kan fortfarande se mor min stå och varpa och bulta och sen dra på och solva och skeda. Väven fanns vid västra fönstret och användes när temperaturen var gynnsam. På den där väven har mina handdukar vävts och det var inte slit o slängkvaliteter. Det kan jag lova. Och trasmattor naturligtvis, av remsor som man satt i köket och klippte till under  mörka kvällar.

Men på vintern när det var svinkallt sov loftet sin törnrosasömn.

 

Vi hade två rökstockar. En skulle släppa ut röken från spisen som stod på kontoret. Men när det skulle eldas upp i den, för att det skulle komma främmande (man sa så och inte gäster) så fylldes rummet av en tjock äcklig rök. Då hade en alika haft vinteride i stocken och far fick rensa och mor vädra.

Nej, jag tror jag springer upp på loftet igen och hittar ännu en bunt. Men denna gång är det inte veckotidningar utan en bunt brev med rosa (tror jag) sidenband. Jag kunde inte läsa men förstod att det var mina föräldrars kärleksbrev. Hade aldrig en tanke på att fingra loss. Nä nä. Det låg något trolskt över bunten. Något fint. Något som berättade om varma känslor. Annars hade de naturligtvis inte sparats. Var dessa klenoder blev av när flytten var ett faktum vet ingen av oss barn. Kanske eldades de upp och försvann ut i universum. Och kanske var det rätt. Det var ju deras och ingen annans. Sen när jag börjat skolan och kom hemstrosande tittade jag alltid upp mot fönstret och många gånger satt mor med skyttlen i full fart och dunk dunk. Jag rusade genom hela loftet, och berättade vad fröken sagt och slank sen ner och tog fram varm mat ur AGA-spisen. Skolbespisningen var nämligen inte uppfunnen,

Och ändå överlevde vi!!! Kan Ni tänka Er?? Det va tydligen gott gry i de där krigsbarnen.

Alva Johnsson