Nyårsprat

Hej go vänner! Hoppas Ni sovit gott i natt. Sista natten ut. Sen smäller det. Blixtrar och lyser
upp himlen till ackompanjemang av champagnekorkar. Och så alla de där löftena. Och
nyårspussarna och GOTT NYTT ÅR! Sen i morgon ligger de flesta för fäfot. Huvudverk och
trötthet. Tom börs efter allt klappande och festande och hu vad det är långt till lön och
skinkan är slut och klapparna är bytta och vad ska hända nu när det blivit 2013. Olyckstal!
O,då kommer säkert jorden gå under. Fast det hade ju inkafolket (eller vem det var) redan
försökt skrämma upp oss med.

Träffar man olyckskorpar så täpper man till öronen och låtsas man inte hör. Hörde gjorde
man däremot gärna förr i tiden när Anders de Wahl läste nyårstalet ut i den mörka natten.
Jo det är sant. Det var på stenåldern innan burken hade invaderat våra hem och man
fantiserade hur denne man med den kraftfulla stämman såg ut.

Kanske precis som nu. Påpälsad i nyårsnatten och stämbanden på högsta volym. Vad jag
ska avge för löften?? Ha ha. Här måsta man ju skriva som alla andra kvinnor: BANTA. Men
se det gör jag inte för det kan jag ändå inte. Banta kan dom göra som har många löften att
släpa på. För visst tynger dom. Ligger som en boja runt foten. Inte göra det och det och
et!!! Jag tänker göra precis allt det där farliga.
Men vad det är, kan Ni ju fundera ut i morgon är champagneflaskan är tom.









Gott Nytt År!!

Vinterprat

 

God Morgon kära läsare!Njöt luciamorgonen med skönsång av både små och stora förmågor. Tyckte Uppsala Domkyrka var en underbar inramning till detta evenemang. En fin början på dagen.

 

Vintern ligger och lurar utanför husknuten och vi i södra Sverige har fått några flingor. Blåser det dessutom så blir det ett fruktansvärt kaos. Folk huttrar och fryser och värst av allt är ju att vi inte kan klä oss som vi bör. Blixthalka och högklackade stövlar är kanske inte det mest förståndiga. Akuten går på högvarv och gipstillverkarna har strålande tider. Men små broddar under skorna är inte att förakta och kan kanske hålla nere sjukhuskostnaderna.

 

 I går besökte jag lasarettsapoteket och skulle förstärka orken lite, kan behövas nu i mörkertider. Blev erbjuden att registrera mig för att få rabatter. Så nu registreras antal huvudvärkspiller eller allt annat som man slinker inom och handlar. Tycker egentligen inte om det där med registrering. Klingar lite dazumal. Farligt??  Frågar mig varför de ska ha reda på personnummer för att sälja lite albyl. Statistik. Ja naturligtvis. Någon forskare kommer fram till att damer i femtioårsåldern konsumerar så och så många treo per år osv. osv.

 

Men naturen ligger vit och oskuldsfull och mitt i allt det vackra smyger vargen. Jodå! Allra längst ner i vårt avlånga land syns han än här än där och senast idag fanns en tydlig och fin bild där han trippar över fälten. Nu slog mig tanken att bilden var fejkad. Osökt kom jag att tänka på "Räven raskar över isen" men jag har faktiskt själv tillsammans med vårt barnbarn sett en sådan best inne i ett villakvarter. Man håller tyst om det eftersom man inte blir trodd. Folk vågar knappast släppa ut sina husdjur och än mindre  sina barn.  Precis som inte människan själv är det farligaste av allt levande.

Inte alla naturligtvis men visst frotteras vi med tvåbeningar som är väl så farliga som vargen.

 

Julen står för dörren och 2012 gapar sömnigt. Det fejas och bakas och pyntas och stackars husmor är trött som en dammvippa på fredagskvällen. Och Skavlan och Dobido har tagit julledigt och istället ångar SJ in i våra vardagsrum. Nu valde förståss Svt bort SJ för dom vill gärna kunna hålla tiderna i rutan. Det skulle liksom inte fungera annars. Tycker det är mycket svårare frågor på spåret än det brukar vara, men jag lyfter på hatten för deras kunskaper. Håller mej till korsord för att förkovra mej och det får räcka.

Tänk vad affärerna skärper sig. Erbjuder julskinka panerad med glutenfritt. Jag bugar!!! Och pepparkaksdeg, frusen förståss men degen är godast. Kakorna kan man inta om man är god vän med tandläkaren. Hos honom råder inga rabatter. Inga erbjudande och inga kostnadsförslag. Man bara dråsar ner i elektriska stolen, gapar och betalar.

Tack och lov har han inte slagit på elen än!!! Haha

Ha en trevlig lussedag och må gott

Vi hörs

Alva

 

Höst

Vackert. Gulnande blad klänger sig fast i grenverket. Mossan är fuktig och man går inte längre barfota i gräset. Sommarn var som livet sjäv.. ömsom vin och ömsom vatten. Sist jag skrev blomstrade det så smått i vårt lilla trädgårdparadis. Där har vi njutit bland kobea och kristikorsblommor. Sett minigurkorna klänga och flänga och blomma med små små gula blommor och aldrig trodde jag det skulle bli någon frukt där inte. Men så plötsligt hängde små sötingar bland bladen. Ca två centimeter med vacker randning.Kalebassen däremot växte som en tonåring och ringlade ut sig genom takluckan och försvann i fjärran. Men två säger två rejäla frukter satte den och jag hade måttbandet till hands och mätte som den värste tävlingsodlare. Mina tre "Plättar i luften" pockade på min uppmärksamhet varje dag. Blev nedhissade i en spann vatten och man hörde hur de "sörplade" i sig av det våta. Ett stort och pampigt ex. av Ricin tronar däremot ute i det fri. Giftig som synden. Omnämnd i Agatha Cristies deckare, men vacker som dröm. Sens moral: Bak allt vackert lurar fan i busken, men så är det tack och lov inte alltid.

 

 

Varför jag inte skrivit under sommaren? Jo en liten fuling hade tagit sig in i min dator och hela historien fick omformateras och inte var han proffs som knåpade bland mitt allra heligast. Nu var det inte någon av de närmast sörjande utan en som påstod sig kunna. Lösenord försvann, både från min hjärna och datorn och är man inte dataexpert så sitter man där och tyckter livet var väldigt enkelt att leva förr i tiden. Nu säger Ni säkert: Be om ett nytt lösenord så är allt kirrat. Icke! sa Nicke. När inte e-posten funkar är det kört. Men nu funkar allt och man känner sig HEL igen.

Loreen

Hon kom som en majfågel. Osminkad och barfota. Hon bara kom! Och landade i våra hjärtan. Inga stora svulstiga kreationer. Inget "visa det mesta". Inga "bisittare" med all tänkbar akrobatik. Bara hon... fyllde hela scenen, med sin inlevelse och sin lilla späda kropp. Man tycktes lyftas till högre rymder av musik och röst. Det var ingen tvekan. Fanns det en rättvisa i världen, så skulle hon vinna. Och hon gjorde det. Vann hela Europas hjärtan. Och om hon såg sig tillbaka hade hon svårt att skymta någon av de andra, för avståndet var enormt. Festivalen har arrats i många år och endast en gång tidigare har avståndet till tvåan varit så stort. Är hon kanske en trendbrytare utan att veta om det? Hon gav oss en tankeställare i sina fint valda ord i en intrevju efter vinsten. Hon ville visa oss att den enkla osminkade människan kan göra sin röst hörd. Att vi borde lugna ner oss! Ja, jag sjunker bekvämt ner i fåtöljen och njuter än en gång.

Livet är ett mysterium. Har man ont (mycket ont) i ryggen och det går över, så blir man helt förändrad i hjärnan. Begriper inte ett dugg. Man blir gladare, lättare om hjärtat och tycker helt plötsligt att livet är tjofadderittan. Kanske inte fullt men vårt allmäntillstånd är en underlig nöt att knäcka. Och tänk så sårbara vi är för vad folk tänker och tycker (om oss) Bara en blick, en klapp på axeln eller ett oväntat tefonsamtal kan få dagern att framstå som i ett rosenskimmer. För att inte tala om hur vi fantiserar om vad andra människor tror och tänker och ÄR. Gå på den ena trottoaren och ni råkar se en bekant på den andra och personen i fråga inte hälsar!! Jasså?? Idag passade det inte. Högfärdig!! Ska nog komma ihåg det. Förr var man minsann bra nog. Och så vidare. Men tack och lov finns det andra varianter att lägga fram: Stackars människa, nu har hon glömt brillorna igen och kan inte se på gatuavstånd eller Gud vad synd om henne, har säkert bekymmer och går i svåra tankar, skulle kanske gå över och prata lite med henne, men vad säger man?? Nä, jag lotsar jag tittar i skyltfönstret i stället. Ja som sagt. Livet är ett mysterium. Och aldrig får vi det i repris som man får på en stor fotbollsarena, jag menar målen. Men de flesta skulle nog inte veta riktigt hur de skulle leva om sina liv. Låt oss fantisera att vi fick penna och ark och skulle skriva ner en plan över vår framtid. Var katten skulle man börja.Skulle man välja en rik rundmagad direktör som far eller en rolig fassa som lirade boll nere på gården med en? Eller en mamma som var omslagsflicka på Elle med massor av smink i lyxbadrummet eller man skulle falla för en morsa som luktade bullar i förklädet. Nej det är nog bäst som det är. Naturen förser en med en skön blandning av gener och sen är det att hantera dem. Nog så svårt. Det finns ett fint ord som heter beteendevetare och hade jag valt idag hade jag nog velat fördjupa mig i det. Det är intressantare än den värsta rysare på TV. Att studera folks gester, repliker, miner och över huvud taget deras beteende. Och jag frågar mig alltid: Vad var det som gjorde den människan till det den är i dag? Var det miljö? Var det föräldrar eller skolan eller??? Fast många skyller på samhället. Alltid har det funnits trender. Så även nu. Det är trendigt att blogga, så därför försöker jag hänga med och hukar mig för att inte höra vad folk säger om mej och mitt pennfäkteri. Gläds åt det i livet, som Ni tycker är bra!! Alva

Ryggskott!!!! Behöver jag säga mer? För alla Er initierade behöver jag inte berätta och för alla Er andra utan denna oangenäma erfarenheten är det till föga nytta. Ni, kära vänner kan inte göra Er en föreställning om en sådan vidervärdig upplevelse. Nog om allt detta. Man ger upp vilda indiantjut av smärta när lilla nerven kommer i kläm och man tror ALDRIG att man ska kunna gå rakryggad och böja sig ner och nypa en blomma mer i livet. Man ältrar och vältrar sig i sängen under stön och pustande och slutligen finner man rätta liggställningen, så helt plötsligt behöver man nysa eller hosta och hela härligheten är ett minne blott. Aldrig har jag trott att man nös ända nere från svanskotan men jag kan lovar: Det gör man. Om man har ryggskott i alla fall. Nu har jag som sagt varit ute på min första promenad efter tre besök hos en naprapat, som tog bort det värsta, var han nu gjorde av det. Vred och bände i de friska kotorna också och knäcket i flera av dem fick lilla hjärtat att nästan flyga upp i halsgropen. Men med min hand i hans trygga, ledsagade han mej runt "slaktbänken", och milda makter. Man kunde GÅ om inte i marschtakt så i alla fall något så när. Efter tre behandlingar gick man därifrån med en aning lättare steg. Om det berodde på att knådandet hade hjälpt eller plånboken blivit lättare får man fundera över. Hur som helst. Naturen stod i givakt och hälsade välkommen ut i det nygröna. Det var så erbarmligt vackert att jag stannade upp i min stappliga gång och bara njöt. Denna underbara grönska. Som den skiraste oskuldsfulla ungmö. Och de gröna kullarna, beströdda med tusen gyllene solar och jag nästan sa förlåt till dem, där de stod i sin vackra skrud. MASKROSOR! Och mina tankar virvlade runt bland vintergäck och krokus, som är SÅ söta och som vi välkomnar så varmt. Men MASKROSOR!? Aldrig har jag hört en människa klappa händer i glädje över att ha sett den första för säsongen. VARFÖR? Fast dom hade svår konkurens av Bellis P... den lilla vita skönheten som finns i tusental. Därav namnet. Så tänkte jag ta en liten sväng bort mot fågeldammen för att kolla om...nej det är nog för tidigt. Gick upp på bron, men vem stod inte brovakt där om inte självaste FADER SVAN (nej nej inte Gunde). Stor och majestätisk och jag stannade på vedebörligt avstånd. Kanske lilla frugan låg på ägg och då är far i huset bitsk värre, så vill man komma hem med klädseln i ordning, bör man dra sig tillbaka, vilket jag också gjorde. Hade naturligtvis ingen kamera till hands eftersom all min koncentration behövdes för att se något så när anständig ut i min gång. Folk kunde ju lätt tro att jag stärkt mig med rusiga drycker och det ville jag verkligen inte att någon skulle tro. Nu är jag så pass att jag kan ligga utan stökäpp, som lustigkurrar brukar säga, men jag är oerhört tacksam att naturen fixar till det om ock med lite hjälp. Kroppen är det finaste maskineri vi har och jag tänker vara väldigt försiktig med den när jag snart ska greja med mina blommor framöver. För hela vi mår bra om våra ögon har underbara blickfång. Men en liten plump i trädgårdsprotokollet i år är att vår lilla sädesärla inte har kommit. Vi saknar den så. Vår lilla Vippa. Alva

Häromdagen grät himlen krokodiltårar, men i dag är det min tur. Nej nu har inte hela världen ramlat över mej, men näst intill. En liten oförarglig nerv i ryggen är ute på semester. M.a.o. den sitter inte där den ska. Lätt att skoja om när man sitter käpprak och blickstilla. Men skulle man behöva vrida sig det minsta ( och det behöver man ju) så slår plågoanden till. Kommer liksom i kläm och skickar outhärdliga smärtor upp under frisyren. Man är INTE oberörd. Jag lovar!! Man får tusen rynkor i facet och är tacksam att man inte har några pressfotografer i närheten. Ibland är det förträffligt att inte vara kändis. Kunna stånka och halta och tycka synd om sig och allt möjligt. Tänk vilka pangbilder om T.ex. Silvia hade haft ryggskott och förvridit hela sitt släta ansikte. Klick klick! Nästa dag, stora rubriker. Bild och text: Silvias senaste ansiktsoperation misslyckades. Nej, det där var fult skojat om vår Drottning. Förlåt! Någon sa en gång att sjuka mmänniskor är elaka. Kunde själv försökt vara trevlig!!!!! Never! På tal om skott, så låter blomsterskott mycket trevligare och i dag ska vi träffas några stycken och byta sticklingar. Låter rätt mysigt egentligen och jag kommer osökt in på det där med mina och andras och hans och hennes ungar. Folk är på god väg att byta ungar som vi byter sticklingar så glöm det där med släktforskning i framtiden. Snart blir det svårt att reda ut släktbegreppen, även om vi har DNA och allt annat klurigt. Säkert hittar forskare på en bättre och säkrare metod att kunna härleda vem vi är egentligen. Läste häromdagen en liten fin solskenshistoria om en kvinna här i Sverige som tack vare att hon var blodgivare hittades och var lämplig donator av benmärg till en sjuk kvinna, som blev helt frisk. Deras DNA var visst densamma nu men vad bryr man sig om det, när man ser livet rinna bort. Ni vet det där halmstråt. Tack alla duktiga forskare att Ni räddar liv. Räddade liv gjorde även den tuffaste killen i stan för ett antal år sedan, när någon råkade se honom hoppa av cykeln, lyfta bort daggmasken från körbanan och cykla vidare. Sånt kallar jag att verka i det tysta. Det lär finnas ett känt ordstäv av en stor industimagnat: "Att verka utan att synas" Stavar jag själv verkar med ä så blir det mitt i prick för min del just nu. Ryggvärk har väl alltid mötts med viss "undran" Det verkar värka hela dagen så det är bara att bita ihop och låtsas som det inte värker. Var rädd om Er rygg!!! Ni har bara en! Alva

Himlen har gråtit hela natten och jag kan inte trösta den. Solen skäms och gömmer sig bland molnen. Inte hjälper det vad jag vill. Nog för att mina blommor gosar under glastak, men ändå!! Man blir liksom lite gladare om solen gassar. Häromdagen då vi gjorde en sjöresa söderpå låg dimman tät över vattnet och jag trodde. Nu kommer värmen! Men tji fick jag. Dessto mer hett om öronen hade vissa uniformerade män i TV-rutan igår. Flera program kommer att sändas om Malmöpolisen. Nu lyssnade jag väl inte med "stora öron" men tog i alla fall in, när en civilklädd polis berättade om sin rädsla vid vissa tillfällen. Tyckte det var starkt gjort. Kanske glömmer folk i gemen bort att bakom "masken" finns en make, en son, en pappa. Med kanske en liten parvel där hemma som inte vet om han får se sin pappa komma hem igen. Fast alla yrken är ju förenade med vissa risker, men alla behöver inte utsätta sig för att få en gatsten i nian. För att återgå till sjöresan, där jag iakttog viss inhandling av diverse glädjeframbringande drycker undrar man i sitt stilla sinne om inte folk äter utan bara intar flytande föda. För inte är det väl så att de är mellanhänder. Visst har man hört att både det ena och andra försiggår. Men som alltid är det på oss själva det beror, om vi ska ramla dit. Värst är det ju om ungdomar blir övertalade att prova på.Överallt lurar fäller och överallt gäller det att veta vad som är bäst för en själv och ens kassa. All tjusig reklam kan också vara ödesdiger. Brevlådan är nära att sprängas när affärsmän lockar med allehanda sommargrejor. Och alla har vi våra svagheter. Igår föll jag dit igen. Pladask i blomsterlådan på Maxi. Vita små söta Margeriter. Sex stycken för några tior och vips blev de mina.

Men som sagt. Blommor gläder så många så det är förlåtligt. Vad vore en trädgård utan en blomma?? Eller ett vardagsrum? De få gångerna man släpar ut allt på altanen, ser man verkligen vad de gröna liven betyder. Ett kalt sterilt rum. Nej, där kan de finaste disignade möbler dra något gammalt över sig. Livs levande ska det va!! Ja, nu menade jag inte att möblerna skulle vara levande. Vad gör man då en regnig dag? En duktig husmor (gud va det låter präktigt) bakar och fyller frysen, stryker och lagar, syr i knappar och donar. Men här sitter jag. Frysen gapar tom och kanske skulle man tysta den med en rulltårta. Bra att ha! Gäster på fredag! Men nog är det allra godast med helt nybakad. Nästan ljummen. Med jordgubbssylt och vispgrädde. Kolesterolen?? Jaja! Alla frestelser är till för att falla för. Det gäller bara att inte springa på för många. Så därför struntar jag i att baka idag för då är den säkert uppäten till på fredag. Mums på Er och ha det gott! Alva

Den blomstertid nu kommer

Alla mina förväntningar grusades. Inga penseer!!! Jo det fanns, men de var ganska utgallrade och i alla regnbågens färger. Men det vimlade av en massa andra frestelser och är man svag i blomstersjälen, faller man som en kägla. I stället för penseer blev det Bon Fire. En liten ynklig begoniaplanta som inte tycks vara värd sitt pris. MEN med stor kruka och ny jord och fin näring växer denna till sig under sommaren och diametern blir ungefär En METER.Har haft den flera år så den är pålitlig. Blir i regel utnämnd till trädgårdens stolthet. Sen kunde jag naturligtvis inte motstå en vit stor Prästkrage på stam. Åtskilliga säckar god jord kommer att inhandlas och sen börjar omplanteringen. En liten oansenlig tomatplanta á tjugofem kronor slank också ner i korgen. En körsbärstomat. Säkert lite vanskligt men man måste ju försöka. Den sorten ska nypas och att nypa är terapi. Nu menar jag nypa tjuvskott och inget annat. Är fortfarande lite orolig för nattkylan.Den goa vårvärmen vill inte riktigt infinna sig. Men tittar bara solen fram emellanåt så rusar kvicksilvret i höjden och visar ända upp mot 35-40 grader. Då är det gott att ta kaffekoppen och en god kaka och njuta värmen. Men framåt sommaren när allt är grönt och lummigt känns det som man satt i Edens lustgård, trots att det finns de som fnyser åt vårt blomsterhus. Nu har man fått så många bast under lockarna att man struntar i vad förstsigpåare säger och det känns oerhört skönt. Men ögnar man i villatidningar och sådana, ser man alltmer folk som gör sitt växthus till vardagsrum och det som skiljer vårt enkla växthus mot de flödiga uterummen är TAKET. I vårt lilla krypin kan vi skåda himmeln över oss och det är underbart att kunna se högt högt. Det Ni!! De vita klockrankorna har jag inte fått tag i än, men å andra sidan växer de så in i norden att det knakar, så det är säkert tids nog. Hallonplantorna har kravlat sig upp och de sköter sig helt själv. Men det blir inte förrän till hösten man kan mumsa sådana. Gräslöken däremot står emot både vinter och kallt så det är bara att nypa där också när andan faller på. Sallad har vi alltid. Späda fina blad att lägga på smörgåsen. Helt ekologiskt odlade. Nackdelen är att de så lätt går upp i frö. Jaja, de vill som alla levande varelser föröka sig. I rabatterna väntar jag på hortensiorna och andra perenner. Toppen! Utan krus kommer de troget varje år. Daliorna måste man dessvärre gräva upp varje år och förvara frostfritt. Jordtemperaturen ska vara ganska hög innan man petar ner dem. En begonia jag har haft i säkert mer än trettio år är Herrestdsbegonian. Ett arvegods, varför dom ompysslas extra noga av min käre make som förövrigt står för det mesta av trädgårdsarbetet. Sen njuter vi tillsammans. I väntan på sol och värme önskar jag Er en fin söndag och kommande vecka. Alva

Pensé- tanke

I går hade jag möjligheten att få lyssna till Joakim Bäckström igen. Tillsammans med Marianne Mörk blev det ett fint framträdande, där Marianne som vanligt tog fram sin okuvliga humor och roade åhörarna. Samtidigt manade hon oss att "hålla hårt" i Joakim. Duktiga sångare har ju en tendens att bli sedda och hörda av mer än svenskar. Nåja, trollflöjten väntar. Någon svensk som uppmärksammades i veckan på hög nivå var vår Raoul Wallenberg, som räddade många människor från krigets fasor. I Amerika uppmärksammades hans födelsedag ända upp på presidentnivå. Tänk vad vi svenskar är rädda för att fira någon hjälte, om man nu bortser från Karl den tolfte. Vad gott han nu gjorde för mänskligheten kan ju de lärde tvista. Han drog männen ut i krig, lät kvinnor och barn klara sig så gott det nu gick och använde landets pengar till att kriga. Nej någon Karl den tolftebakelse blir det inte för min del! För att övergå till något mera jordnära kan jag berätta att jag inhandlat tre stora fina kristikorsblommor. Vecklar ut rankorna och låter dem klättra i växthuset. De blommar garanterat hela sommaren och kräver bara god jord, vatten och lite gödning. Penseerna har en given plats i mitt hjärt, men det ska vara enfärgade. Inget bladderi för mej inte, och absolut inga gula. Nej en varm blå nyans ska det vara och inget mer. Nypa nypa nypa, så håller de länge. Fast till midsommar frestas jag att byta ut dem till pelargonier. Svenskt svenskt!! Varmt röda pelargonier i lådorna. Egentligen blir det fint om man blandar med lite små vita pysslingkrasse. Men nu ska jag först inhandla penseerna och plantera dem. Man vill så mycket. Springa runt och vattna och plocka och nypa. Terapi för den stressade nutidsmänniskan. Makens citronplantor är gröna och välmående och jag tror jag ska lägga beslag på en av dem och driva den i växthuset. Antagligen tar det en halv livstid att få den att sätta frukt, men den är faktiskt vacker som bladväxt också. Och nya trädgårdsmöbler står på önskelistan. Svarta är inne. Underhållsfria och lätta att stapla vid vinterförvaring. Ljuva sommar! Skynda och kom! Vi längtar! Alva

Fritiof Nilsson Piraten

Sigge Cederlund, estradör och underhållare, men även grundare av Piratensällskapet. Född på tidigt trettital och stor vän av denne skånske författare. Hörde honom i går kåsera, berätta och framför allt immitera Piraten, men även Sten Broman. Alla minns vi väl dennes gester och "Mitt på pricken" komentarer. Första gången jag själv såg Fritiof i TV var i Bialitt, där jag förstod att inspelningen hade blivit en aning dramatisk då Fritiof inte höll sig till "spelreglerna" Många var de roliga historier vi fick ta del av. Både från hans skoltid och advokattid, för att inte tala om när Fritiof skulle införskaffa sitt körkort. Som kanske tur var, lär han aldrig ha behövt använda något dyligt. Men han har genom sina många böcker glatt och roat människor och de flesta av oss har väl också sett filmatiseringarna. Han hade en humor som är få förunnat. Såg det roliga i komiska situationer och skarvade stundtals riktigt ordentligt. Så var ju fallet med hans sjömanshistorier som renderade honom tilltalsnamnet Piraten. Men hans vistelser till havs lär inte ha varit något vidlyftigt. Så var Friotiof. En stor höna av liten fjäder! Alltid tillreds med penna och papper och enligt Sigge Cederlund lär det finnas hundra och åter hundratals lappar bevarade. Nedskrivna av Fritiof i stundens hetta. Då han ofta iakttog lyssnaren, hur denne reagerade på en "rolig historia" För visst gick han utanför sanningens gränser, men på ett härligt och varmt sätt. Blev aldrig plump även om det skojades vilt med båda präster och herrefolk. Många av hans "personer" är hämtade från hans egen trakt, varför kanske inte besöken där blev så talrika. Vi kommer väl för alltid att förknippa Fritiof med Kivik, där han förövrigt står staty. På Ravlunda kyrkogård vilar denne man under en enkel gravsten som han själv designade. Skriften är välkänd av alla hans läsare: HÄR VILAR..... Och nu väntar vi med spänning på tidskriften från Piratensällskapet, eftersom vi blev medlemmar i går. Har redan de flesta av hans böcker. Dock inte förstaupplagan men ändå med några år på nacken. MEN som alltid är det inte åren utan innehållet som är det allra mest intressanta. Inte minst när det gäller Piraten. Tack Sigge! För en härlig kväll!

Lyssnade på TV i morse. Norsk sändning. En mycket speciell dag för alla norrmän och för oss övriga också. Sår som aldrig läker rivs upp än mer. Orden: Att förlåta, kan jag inte få över mina läppar. Känner en tjock klump i halsen när jag ser honom sitta, lugn samlad och oberörd. Välklädd! Någon har lagat hans mat... någon har tvättat hans skjortor. Vågar jag säga att jag nästan kräks. Det kunde varit någon av de mina, som fallit offer. För att övergå till något helt annat: Vårvindarna rufsade om mitt hår på min cykeltur i dag. Slank in om och köpte en fräsig scarfs. Orange ligger vackert mot det svarta. Jag har svårt att släppa den färgen. Känner inte alls sorgsenhet med svart, nej jag tycker den är snygg och piffar man då upp den med en färgklick så blir det fint. Ska putsa upp mina vinterstövlar och lägga dem i ide tillsammans med vantarna. Vinterhalsdukarna röner samma öde och man säger liksom Bye, bye till den mörka årstiden. Plockar fram de vita plaggen. Dom som får en att känna sommaren i hjärtat. Affärerna frestar och matchar. Kollade ett par lila halvlånga byxor. Haha!! Sista försöket! Med lila. Hänger tillbaka dem igen. Försöker bättra på solbrännan eller rättare sagt: Försöka skaffa sig en. Man ser betydligt friskare ut med lite färg i ansiktet. Nu finns det ju solarium, men har börjat bli lite försiktig. Fast jämnt och fint brun blir man, det måste jag hålla med om. Men är det värt priset, man kanske får betala? Hörde just idag om ett hälsopreparat som sålts i åratal, och även av apoteket, att det hade blivit indraget. Varför??? Personalen visste inte. Man kan ju undra!! Hur mycket har egentligen våra "experter" koll på. Ibland får jag känslan att vi är lite av försökskaniner. Men det har kanske alltid varit så. Nya rön...nya framsteg...och vi människor tror på vetenskapen. Kanske har vi inget val. Det enda vi kan göra är att sprida ut gracerna, eller med andra ord, ha det där ordet LAGOM för ögonen. Lagom sol, lagom mat, lagom starkt, L A G O M. Då får man i sej lagom stora doser av allt, både gott och ont. Jäkta lagom och ha det jättebra! Alva

Så hände det. Det som inte får hända i ett modernt samhälle. Strömavbrott!! Mitt i natten, när man tror att hela Sverige ska stå stilla, men så är det långt ifrån. Läste på FB att reservaggregaten på stans sjukhus kopplades in omgående(får man hoppas). Men den där lilla stunden när allt blir mörkt. Kanske stora folksamlingar på järnvägsstationer eller väntsalar på flygplatser. Hu. Virrvarr och gänsen till panik. Sårbara! Det är det vi är. Vi har ett toppenmodernt samhälle. Om vi får ström!! Om inte är vi till råttorna. I hur många eluppvärmda stugor finns resurser att hålla värmen och få varm föda och framför allt ljus? I hur många hem finns det en plan för detta? Välfyllda batterier i ficklampor och tändstickor och ljus på bestämd plats!?. Men många av oss lever med den där tron: Det händer andra och inte oss. Själv var jag för många år sedan på ett större varuhus med egna och andras barn och fikade, när helt plötsligt det blev becksvart. Och det dröjde en god stund innan personalen öppnade dörrarna "för hand". Utanför rådde smällkall vinter och väl hemkomna samlades vi i köket, brände alla ljusstumpar vi kunde frambringa. Kylan började tränga in till oss och det var när far i huset kravlade sig upp på vinden för att hämta ner ett spritkök (som vi brukade använda på sommarutflykter) som strömmen återvände. Det kändes som en stor lyx att få tända upp. Få känna värmen sprida sig. Några timmar kanske och sen tar vi allt för givet igen. En plats det inte togs för givet, att allt skulle fixas var på en exklusiv atlantångare för exakt hundra år sedan i dag. Jag vågar inte ens en gång försöka tänka mig hur fruktansvärt detta måste vara. Mitt ute på stora havet, ett isberg som skär upp långsidan. Slagsida! Förvirring! Strömavbrott! och en kamp på liv och död. Det har facinerat en hel värld i hundra år. Skrivits spaltmetrar och gjorts tusentals intervjuer och filmatiserats. Miljoner och åter miljoner dollar har lagt på att FÖRSÖKA återge denna katastrof och jag tror inte att jag överdriver om jag säger. De kommer aldrig att lyckas. Endast de som var med kan veta. Såg en variant av filmen där två förälskade står i fören, eller var det aktern, och kramas till slutet. För mej var det en alltför romantisk scen. Kan något sådant hända i dag? Never! säger de flesta. Men jag undrar. Vad hände på farvattnen utanför Åland??. I modern tid! Nu vill jag naturligtvis inte låta som en domedagsprofet. Men en liten ficklampa på mitt nattduksbord tror jag jag ska inhandla med fulladdat batteri så jag kan ta mig fram till telefonen och kolla om den funkar????? En varm go KRAM från våra elelement så länge de behagar funka. Alva

I morse var det en underbar morgon. Både solen och jag vaknade på rätt sida. Kände bläcket bränna i pennan och minnena porlade upp. Härliga minnen som nedtecknades när vi var i Spanien för några år sedan. Skrev dagbok varje kväll. Så när jag finner dagarna regninga, timmarna grå och inspirationen lyser med sin frånvaro, så finns de där. Och vips flyger tanken hundratals mil söderut. O, där ligger ju Medelhavet med sina milslånga stränder där vågorna sköljer upp havets frukter, och jag undrar vart det slets loss. Kanske längs de afrikanska stränderna. kanske från någon båt som just passerat grekiska öar? Och där! Där skymtar pinjeskogen med sin exotiska flora. Med aloe eller var det kanske agave, som sträckte sin majestätiska blomställning mot skyarna, för att sedan vissna ner och dö. Och tyst! Visst var det chikaderna jag hörde i natten. Den sammetslena natten, som rymmer så många ljud. Och där! På altanen klirrande vinglas och skratt i mörkret.Vill sitta så här hela natten. Bara njuta alla livets frukter. Men i morgon är det marknad och man insuper alla dofter från frukt och grönsaker, från läderväskor och skor. Man försöker praktisera vinterns spåkstudier men med dåligt resultat. Una bolsa! Por favour, lyckas man få över sina läppar och man slipper bära varorna i famnen, på sin väg hem från La Mata. Kvällspromenaden till Basuran. Hör "knäcket" under skorna när kackerlackerna decimeras allt medan palmerna avtecknar sig mot sommarhimlen. Man åker söderut till Catagena. Staden som rymmer tusenåriga klenoder, däribland amfiteater. Gammal fin arkitektur blandas med det moderna. Gatlyktor som får en att storkna, statyer på en parkbänk eller till och med mitt i gatan. Hamnen väl inbäddad bland bergen. En befästningsstad, som sett generation efter generation passera revy. Man blir lite andäktig. Vi tar vägen över Torrevesja med sin imponerande strandpromenad och slinker in om på Mas Amigos och bläddrar i svenska tidningar, fikar kaffe med nybakade kanelsnäckor. Man är väldigt mycket svensk. Men man vill insupa den spanska atmosfären på väg upp i bergen. Svalkar strupen på vinprovning, skymtar citronlundar och dito palmer. Så letar vi oss ner mot Guadamar och får se en samling sköldpaddor i stadsparken, matar den ensamme och magre hunden som lägger sig vid våra fötter som ett tack för den lilla brödbit vi hade att bjuda. Vi packar ryggsäcken full med minnen och är enormt tacksam att de inte väger lika tungt på flygplatsvågen som dom gör för oss. Någon har sagt att "Minnen är lätt att bära" Ja, det tycker jag också om dom är så här fina. Alva

Det slog mej precis att människor  ibland säger: Vi har ingenting gemensamt. Jag säger bara: JASSÅ??
Var Du än tittar har Du de mest fantastiska saker som förenar. Solen och månen! Var man än befinner sig på jordekulan, så är det samma gula face som lyser på oss. Samma stjärnor på himlavalvet och samma luft vi andas. Det är bara det att sen kryddar vi människorna med en aldrig sinande ström av adjektiv. Solen bländar, steker, bränner och skrattar genom smutsiga fönster och bleker gardiner.
Vad gör då månen?  Den bara förför och bländar. Luften däremot kan vara mycket: Kvalmig och kylig och innestängd och skogsdoftande. När jag har vänner som reser långt bort, brukar jag tänka, att vi ser samma sol och det känns med ens, som dom redan stod i farstun.


Nu menade jag inte precis alla påskkäringar som ger sig åstad till Blåkulla på nya moderna "kvastar" Inga gamla avlagda sopskaft här inte. Nej nu har dom fina aerodynamiskt utformade så det ska gå i reafart.
Med bekväm sadel och gärna med passagerarsäte. Ja tiden är ur led. Har förresten aldrig hört nån käring komma tillbaka???


Nej det ska jag säga: blir jag kallad kärring så sticker jag också och lovar att inte infinna mig igen. Så det så!


Påsken är ett faktum. Hönsen har lagt på ett extra kol och tupparna får väl gå till sjukstugan efter påsk.


Nu är det ingen risk man får en nykläckt gultuss på tallriken när man knäcker ägget.  Nej skulle tro att tupparna är portade.


Det var annat förr när pullorna gick på gårdsplanen och pickade. Smet in i en halmbal och krystade av sig ett ägg. Då gällde det för bondmoran att gå runt med förklädet kupat och plocka dagens skörd. Hittade hon inte alla så hittade skatorna säkert dem. Det var liksom så nära jorden och naturen. Konstfoder??
Herregud! Det fanns väl gräs i vägakanterna och maskrosor som pålägg. Och skrockade gjorde dom. Kallade på sina småttingar och sprätte så det stod härligan till. Sen ska man naturligtvis inte försköna denna tid. Räven kom om natten. Hungig och girig och hade inte hönsen fått hem alla fjädrarna på kvällen, så var det Good Bye! Nu får dom ligga i frysen på ICA och exponera sin lekamen, innan dom hamnar i grytan efter väl förrättat varv. Fast någon höna blir det inte för min del.
Nej ska det vara fjäderfä, vill jag ha dag-gamla, gula, ulliga och gulliga som bara piper.

 Det är Påsk.   


Alva

Tycker Ni som jag att det är härligt att få brev eller vykort eller en veckotidning då och då?. I brevlådan! Man vet att det ska komma och ändå spritter hjärtat till när man håller det i handen. Nu ska det inte vara dom där vanliga, från elfirman eller skatteverket eller annat brunt och trist. Nej riktigt mysiga brev, med vackert sirad text och roliga frimärken.
I dag damp det  ned ett sådant. Vill nästan påstå att det var efterlängtat. "Har Ni inte fått vårt vykort"? har avsändaren frågat i veckor. Jo som sagt i dag kom det. Holland Amerika Line stod flott som ögat präntat i vänstra hörnet. Och frimärket flödade med REPUBLICA DOMINICANA, fast det satt på tvären.
Nu är resenärerna hemma igen sen månad tillbaka och redan ute på nästa galaj, men kul var det både för dem och oss att det dök upp.
Brevet hade "postats" på en lyxkryssare i de Karibiska farvattnen den 4e febr. Och vad jag fått mig berättat var kyparna mycket mycket flinkare än "Postkassörskan". Synd att man inte kan utbyta tankar med det där brevet och fråga var det hållit hus. Kanske legat i någon gammal amerikakoffert (hihi) på väg till gamla Sweden. Sen ska Ni tro det var klippt i alla fyra hörnen. Öronmärkta, precis som bondens kor ute på ängen.  Varför begriper jag inte, men kanske för att man lättare ska kunna sprätta det. Lagom till midsommar kommer säkert deras nästa hälsning.
För ca hundra år sedan tog det tre veckor (om jag är rätt informerad) att åka båt till Amerika. Det är faktiskt exakt hundra år sedan en morbroder till mej själv åkte över. Om det var båten före eller efter Titanic har jag inte lyckats få reda på.
Nu far posten med luftburna postsäckar över pölen och kanske är det inte så noga med semesterhälsningar. men post är post.
Där är ju Sverige världsledande. Lägger ett litet kuvert på lådan vid fyratiden på em. och nästa middag har hälsningen kommit fram. En stor eloge till vårt Postverk även om jag tycker det är synd att så många småkontor har fått stryka på foten.
Veckotidningar är också roligt att få. Visst inte bara dravel, som några tycks mena. Nej fina recept och hälsofrågor och är man inte yr innan så blir man av alla goda råd om den och den undermedicinen. Slät i skinnet som en barnarumpa även om man närmar sig åtti och smal om midjan som en vidja. Här gäller det att sortera och tänka lite själv.
Själv föredrar jag korsorden och aldrig skickar jag in några. Nej bara löser. Börjar alltid med de svåraste.
Varför, kan nog en pysklog reda ut. Säger säkert att man är i stort behov av bekräftelse. HaHa! Struntar i vad en sådan tycker, för jag har genom åren lärt mig många nya ord.
Däremot tycker jag INTE om all reklam som trängs i lådan. Tänk så fina granar som släppt till livet vara för att vi ska få reda på att kaffet är billigt och fläskfärsen nymalen. Alla människor kan ju googla och få fram precis vad dom behöver köpa. Men fresta fresta fresta! Det är det dom vill. Rensa våra konton och fylla våra kassar och förlänga våra armar.
Så tror dom flesta att dom handlat BILLIGT! Pytt! Billigt är alltid dyrt. För nog slinker det ner lite extra bra o ha, när man nu ändå är i butiken. För att inte tala om allt som lägges i frysen. Längst in och blir kvarglömt.
Nej Lagret det kan affärerna hålla och inte jag. Om man bor centralt får man kanske tillägga, för att inte trampa någon på foten.


Hamstra lagom! Det fylls ständigt på!
Fin vecka till alla läsare!
Alva

FRÅGAN ÄR BERÄTTIGAD

Ingen har väl undgått att se ljuset, känna dofterna från myllan, höra takdroppet och att sist men inte minst längta. Det är som vi varit instängda i en mörk tussig tröja och börjar kika fram lite. Så med en gång exploderar det. Man har sett vintergäcken i hundra år och gläds lika barnsligt varje år.

Och i barnkammaren förbereds för nedkomst. Det pyntas med ris och fnöske. Somliga inreder på första våningen, medan andra tar det säkra för det osäkra och tar andra våningen i besittning. Så äggas det och ruvas och små nakna små varelser tittar fram i riset och föräldrar pilar hit och dit och letar föda. Det pips här--det pips där och helt plötsligt blir det ett hejdundrandes oväsen och skatan gör visit. Koltrasten varnar och väsnas, men skatan är listig och för det mesta avgår den med seger.

Förr öppnade jag altandörren och sjasade länge och högljutt, utan resultat. De håller liksom balans i naturen.
Nu har ju balansen rubbats av oss människor, på ett sätt som kanske inte är av godo precis.


Leker med tanken att vi människor inte funnits här på vår planet.

 Om djur och natur hade fått husera fritt här.

Kanske hade det varit en urskog av hela vår jord. Inga hus, inga autostrador, inga vapen... med andra ord ingenting som inte naturen har bidragit med.

 Tystnad, ren och fin luft, friskt vatten i bäckarna och ett skri i djungeln i den mörka natten. Kanske en silkesapa eller något annat exotiskt djur. Hade det funnits utdöende djur? Kanske. De nu så eftertraktade elefantbetarna hade legat utströdda varstans. Tigrarna hade kunnat jaga fritt och därmed föröka sig eller i alla fall bibehålla stammen. Frågan är befogad: Vad har vi för uppgift här, vi människor? Vad tillför vi naturen eller djuren? Eller har vi blivit tilldelade allt detta för att förvalta det till kommande generationer. Gör vi det??? Man undrar!!??

TYP....BALLT

I alla tider har folk sagt: "På den gamla goda tiden" Hur nu folk som lever nu kan veta, det förstår jag inte.
För varje generation har sin saga eller kanske bättre uttryckt sin historia. Därför får man kanske förstå att folk inte alltid förstår varandra. Generationskrockar kallas det med ett modernt ord.

Visst har det kommit till många konstiga ord. Bara de sista femtio åren har vi berikats med en diger samling.
Lika många fackuttryck som slangord. Ball... hade man sagt det för femtio år sen hade man väl blivit stämplad som, ja jag vet inte. Eller TYP??? Jag frågar mig vad det ska vara bra till. Är det kanske brist på ordförråd? Eller osäkerhet? Eller en jargong hos de yngre? Nu tror jag mina vänner hade satt stora ögon, om jag hade börjat säga TYP efter vart och varannat ord.

 Däremot tycker jag mig se en minskning av svordomar hos yngre och det är ju positivt. Men dom har ju sitt TYP förresten som är så Ballt. Förr svors det hårt och grovt bland många och det var inte en fröjd för örat.
Det verkar som om människan har ett behov att ta till kraftord, när det ska poängteras riktigt ordentligt. Men det är helt klart bättre med ord än med knogjärn.
Det är ju den nya given. Förhandlingar, sätta sig ner och tala ut! Kanske har någon psykolog varit framme och sagt sitt.
Sen är ju inte alla mottagliga för verbala argument. Det gäller både stora mäktiga statschefer såväl som små klåfingriga treåringar.

Nu slank jag in på det där med relationer och umgänge. Hur sanningsenlig får man vara? Aldrig såra någon!
Ibland kan det vara svårt att följa sanningsvägen. Tänk när gamla faster Beata frågar vad jag tycker om hennes nyinköpta hatt, ( skräcködlemodell) och jag känner hennes blick i min och hon väntar naturligtvis på att jag ska säga att den är underbar.
Står inför valet. Säga att den hade passat bättre i skurhinken (rent samvete) eller att den är SÅ klädsam.
Då ljuger jag ju och känner mig som en feg kruka, när jag vet att hon testementerat hela sin förmögenhet till mej. Nej man har fått lära sig att vara en aning diplomatisk och klämma till med att färgen är förtjusande.
För det kan den faktiskt vara. Så klarar man sig den gången.
Svårare är det om chefen frågar, (nu menar jag inte om hans hatt) för de brukar ju kunna se rakt igenom en och då kan lönehöjningen sitta löst om man bågar för häftigt.

Ljuger man däremot inför skranket, då kan det gå käpp rätt åt.... Där om någonstans MÅSTE man vara renhårig. Nu har jag lyckligtvis skonats från dylika erfarenheter, och jag tycker det skulle vara död och pina.
Förstår att folk "Inte sett" fast det är fegt det också.

Hur man vänder sig och vad man svarar så hamnar man i ett själsligt dilemma och då kan man sjäv börja må dåligt och behöva hjälp. Allting hör ihop och trasslar man in sig så på ett ställe så mår man pyton på att annat. Kontentan av allt detta borde bli att det bästa är att inte säga något. Tiga som muren, med risk för att bli kallad torris, fegis, tråkmåns och sist men inte minst högfärdig.
Nej jag tror jag ska vara som jag är. Vill folk inte ha mig sådan så är ju fördelen i alla fall, att jag slipper besvara en massa svåra frågor. Allting för något gott med sig!

Skarva lagom och må bäst!!!

Alva

Att sova gott

Någon morgonmänniska har jag aldrig varit och lär väl inte bli heller. Tyvärr, för det är fint att vara uppe med tuppen. Jo, då. Hurtfrisk och glad. Svänga benen över sängkanten och sträcka och tänja lite. Hissa upp persiennerna och hälsa godmorron till solen eller snöstormen. Tralla lite i duschen medan man frotterar sin lekamen, som om det var tre år sedan sist. Nej, det är, som sagt inte min melodi. Men tro för den skull inte att jag ramlar av reden bortåt elvasnåret. O,nej! Någon osynlig marodör purrar mig vid fyra o fyrtiofemtiden.vaknar oftast med kulspetspennan i hand. Nej jag ljuger inte. Tro nu inte att jag skriver i sömnen.och inte pratar heller för den delen. Det är bara så enkelt att jag löser korsord på kvällen och sen vet jag inte mer. Elleverantören har strålande tider och jag strålande nätter. Haha! Där fick jag till det! Hur jag använder min tidiga morgon?? Tyst som en mus smyger jag ur sängen och förflyttar min nattstela lekamen bort till min sköna vilstol. Omsvept av det fortfarande varma täcket hamnar jag i långa lyxfotöljen. Att den är nästan lika luggsliten som jag gör ju att vi trivs förträffligt tillsammans. Så knåpar jag lie korsord, kollar himlen i öster och FB på paddan. Man behöver inte alls ha tråkigt på morgonkvisten. Bortåt sexsnåret hör jag duschen strila hälsosamt och skönt. Jag paddar vidare medan solen börjar så smått bliga fram. Härligt! Så där vid åttadraget går reveljen och näsan kittlas av javadoft och det känns som det var lunch. Har ju gud bevars varit vaken en halv dag. Och inte vågar jag ta någon eftermiddagslur heller, för då infinner sig inte John Blund förrän fram mot tretiden på natten, och sen kommer marodören vid fyra...usch nej det här tröttar ut mej. Bäst att inte somna om nu, för snart är det frukost, med mycket prat. Har aldrig förstått det där med att vi människor skulle tala mer med varandra. Det är detenda vi gör! Fast det blir inte så mycket telefonprat. Nu sms.as det och mailas och skypas. På tal om skyp är det helt förträffligt. Men någon kamera har jag inte.där går gränsen för öppenhet. Ponera att man just duschat och skypen väsnas. Man rusar dit, nyfiken som man är. Nåja, här kan fantasin flöda!! Solen fick hakan över sängkanten och jag ska försöka vakna med en kopp nybryggt. Dagen ser ut att bli underbart och jag översänder lite Må gott till Er också. Ha en bra dag och natt också förresten. Alva

Madame Butterfly

 Malmö Operan. Söndag eftermiddag.
Madame Butterfly.
Vädret var soligt men en aning kylslaget, när vi äntligen hittat en plats att kunna parkera.
Biljetterna var förbeställda och vi intog våra platser. Bra.

 Nästan hela teatern var fylld. Orkesterdiket bemannat och föreställningen kunde börja. Kärlek, passion och längtan varvat med musik som hållit i hundra år. Giacomo Puccini skrev operan redan 1904, men tvingades revidera den inte mindre än fyra gånger.
Det var alltså den sista och femte versionen vi kunde ta del av. För mej var det en kraftfull och dynamisk musik som inte lämnade någon oberörd.

Elsebeth Dreisig spelade Cio-Cio-San, geischan som mötte den amerikanske marinofficeren och en lidelsefull kärlekshistoria utspelades. Joachim Bäckström som motspelare gjorde en enastående roll. Men allt varar inte för evigt och marinofficeren nödgades återvända till sin flottbas. Ja detta är bara början och jag ska inte avslöja fortsättningen, men slutet tog en helt annan vändning än jag både hoppades och trodde på.
Vad jag imponerades av var inte bara en fantastisk ensamble utan lika mycket av publiken. Det var knäpptyst. Och när musiken bara var en lätt viskning föll man nästan i trance.
Man läser ju ibland om stående ovationer. Nu vet jag! Stämningen är laddad, man rycks med och det är svårt att inte bli rörd av situationen. Jag är oerhört glad och tacksam att jag fått uppleva detta tillsammans med likasinnade. Livet har fått en annan dimension liksom. Kanske blir det Carmen nästa gång, även den med Joachim Bäckström.

Detta var hur jag upplevde mitt besök på Malmö Operan en helt vanlig söndageftermiddag.

Som jag aldrig kommer att glömma.

Ibland är det svårt att hänga med i svängarna här i livet. Man har så olika uppgifter genom åren.
Man är småbarnsföräldrar, med allt vad det medför. Nattvak och blöjbyten och " Aj, aj, inte röra"

Så helt plötsligt stormar dom hem ifrån skolan och vill ha läxhjälp, och innan man hunnit blinka, så tränar de på studentsången och provar fräsiga stassen till skolbalen. Man har för längesedan slutat att titta sig själv i spegeln, för man förstår liksom.......jaja åren går för oss alla.

Så dundrar första kärran utanför fönstret och körkortet är ett faktum, och hjärtat sitter ständigt i halsgropen på oroliga föräldrar. "Kör försiktigt", hinner man slänga ur sig innan rivstarten är ett faktum. Så med ens sitter det två stycken i åket och den tidigare "tväre" har på senare tid fått något drömmande i blicken. Resväskan packas. Vingarna ska provas. Första lyan invigas.

Och den där föräldrarollen kom liksom av sig. Inte kan han/hon klara sig själv??  Men någon gång då och då hörs motorbullret. Kylskåpsdörren öppnas med van gest. och där försvann den nyinköpta rökta skinkan tillsammans med en limpa och fyra glas mjölk. och modershjärtat slår volter. ( Än behövs man!!)

Tittar vi nu framåt några år så upprepas historien, och man betraktar det hela lite von oben. Det kallas livets efterrätt. Gosa, när man själv vill. Passa när det passar. Men njuta med stort N när stunder ges. Man går på skolavslutning och skridskouppvisningar och applåderar högljutt när en läderkula trillat in i målen på kommando av den duktigaste på plan??

Men även Dom små grynen växer till sig och blir, om inte stora starka karlar, så åtminstone ynglingar och det är dags att läsa för prästen som vi sa på vår tid.

Nu är undervisningen mer i tiden. Här rabblas inte psalmverser på korsen och tvärsen. Nej, istället lär man ut kamratskap och etik. Mycket förståndigt!! Att det sen blandas med  fotbollsturnering och annat roligt hör inte hit.

Den blivande konfirmanden gjorde härom dagen stora ögon när grand-pa plockade fram sin konfirmationsklocka.
Gick den på batteri?frågade han, som om det var det äldsta han kunde komma på. "Nej, man drog opp den med den där skruven. Du vet det sitter en fjäder inuti."  Häftigt!!! Har Du remmen kvar??

Han slår en flukt på sin digitala och kollar ifonen innan han försvinner runt hörnet på sin tjugofyraväxlade.

 Sens moral!

Dagens barn har fin framförhållning. Har i "god tid" inhandlat (fått) allt långt innan konfirmationen.

Världspoesidagen

                          
                                                                         
År 1999 inrättade Unesco Världspoesidagen. Syftet var att uppmuntra och stödja dem som läser och skriver poesi.
Vår nobelpristagare Tomas Tranströmer har ju fullt ut bidragit till att poesin har kommit i fokus det senaste halvåret. Hans dikter har översatts till många språk och han står som en "diktfader" för många av de svenska skalderna. Inte bara "De stora" och redan etablerade, utan i lika hög grad amatörpoeterna. Alla de som känner den starka känslan att vilja förmedla sina tankar och känslor i diktforform.

På internet finns flera olika forum, där man kan publicera sina dikter och av sina "kolleger" få både ris och ros. Ett bra sätt att utveckla sitt skrivande.

Själv skrev jag min första dikt som femtonåring, på skolbänken, på ett litet ark naturligtvis, och det var då jag förstod att det skulle komma att bli mitt sätt att uttrycka mig. Så hamnade en del i byrålådan (som brukligt är).
Vågade inte visa!. Ville inte avvika, verka annorlunda. Det skulle dröja åtskilliga år innan jag tog mod till mej och gick med i en poesiförening. Mitt skrivande tog form.

I dag skriver jag för att jag mår bra av det. Publicerar då och då. Blir ombedd att göra inlägg. Men för mej är det svårt att skriva på beställning.
Namnet på min blogg har därför fått namnet UR HJÄRTAT . Precis så är det. Låter bläcket flöda. Sällan jag redigerar förutom att jag ändrar ett ev. stavfel. Tror att många, som i dag inte skriver, hade mått betydligt bättre om de satt sig ner, skrivit av sig. Städat sitt inre, med andra ord. Kan inte!!! säger de flesta. Jasså inte??
Du kan ju tänka, Du kan ju tala. Och alla problem blir ofta lättare att överblicka om man skriver ner dem.Men, vill man inte skriva själva, kan man ta del av redan skrivet, som kan handla om kärlek och hat, händelser i vardagen eller vad som helst egentligen. Här följer MIN allra första dikt.

Som ett skri
skär mörkret
dör bort
hastigt
skrämmande
men lever ändå kvar
i det undermedvetna.

I dag tolkar jag nog den dikten annorlunda än jag gjorde som femtonåring.


Fortfarande med pennan i hand
önskar jag en poetisk dag och
varför inte en poetisk framtid!!!!!

Lycka Till!!!

Alva
,

Såg den för några sekunder sen. Lilla skogsduvan. Landar så mjukt och gracilt i de kala björkegrenarna.
Tar sällskap av talgoxen som skuttar runt i grenverket. Tror de flesta småfåglar överlever vintern, om man nu kan kalla det vinter, de få köldknäpparna vi har haft här nere i söder. Jag skriver söder och inte bestämd form = södern, som hade varit några hundratals mil längre neråt.

En av fördelarna med att ha en trädgård utanför dörren är den närhet man upplever med fåglarna. Än har jag inte skymtat sädesärlan. Den lilla vippfågeln. Brukar spatsera så stolt på gräset, bara några meter ifrån oss. Längre fram på sommarn åtföljs den av sina telningar som trillar efter morsan så gott de kan.
 Så har vi koltrasten.  Den som slår sina vackra drillar i vårkvällarna. Från högsta grenen, ska det va! Här tronar han och låter strupen framkalla de mest underbara vindlingar i toner. Och varma sommardagar skvätter de vatten i fågelbadet.

Ringduvorna har vi däremot gjort oss osams med. De häckade alltid i den stora stora granen. Tyvärr vågade vi inte låta den växa högre med risk för trädfall när nordan tog i för kung och fosterland. Året efter fällningen satt dom i ett annat träd och såg ledsna ut och vi fick faktiskt lite dåligt samvete.

Sen har det ju hänt att vi fått besök av rovfågel också. Blickstilla sitter den. Tror det är någon form av hök.
Den iakttager oss med skarp blick och står vi inte blickstilla själva så lyfter den omedelbart. Flyger bort på tunga vingar. Visst har det hänt att vi sett rester av dess framfart i natten.

Så var det byggmästarna, som hämtar virke på tomten. Skatorna, allså, plockar nedfallna kvistar och flyger iväg för att försöka bättra på kåken. Ett skatbo lär aldrig bli färdigt, då det växer på höjden för varje år som går. Och när ruvningen är i gång i häckar och lövverk, kommer de tillbaka och  koltrastarna sätter igång med räddningsaktion, vilket sällan får ett gott resultat. Den enes bröd ...den andres död. Naturens gång!

Nu ska vi inte glömma lilla rödhaken. Lite hoppig och skygg är den, men så lär det också vara en riktig marodör. Därför har Gud målat dess bröst i blod. Hu!

Och vill vi ta en promenad på si så där femhundra meter till lilla fågesjön, så kan vi få se både häger, sothöna och skrattmåsar.
 Fast dom HÖR man mest. Hela tiden flyger de oroligt över sina häckningsplatser och skriker. Tack och lov är det en förhållandesvis kort tid på sommarn, men nog så intensiv. Änder av alla de slag tjattrar i vassen och flockar sig när någon kommer med brödpåse.

Allt detta och mer därtill, bjuder naturen oss och vi tackar och tar emot.
I jultid försökte vi hjälpa småfåglarna genom att hänga ut talgbollar. Men då kom stora, svarta hådnäbbade
kråkor eller korpar eller något annat otyg och drog godiset med sig, så till nästa år får vi hitta på ett annat sätt. Fast dom är naturligtvis också hungriga, då alla sorkar och möss gömmer sig under jordskorpan.

Strindberg lär ha sagt att det är synd om människan.  Men jag tror det kan vara väl så synd om våra små bevingade vänner.

Kika mot skyn, för snart(?) kommer svalan.

Ha det gott!

Alva

Våren är väl den årstid vi längtar efter allra mest. Och nu kikar den fram då och då. Knuffar upp lite krokusar och snödroppar för att liksom kittla längtan. NU nu är den här! Och man ser knopparna svälla, bli havande och gräsmattan skifta färg, Ljuset ändrar nyans och morgnarna vältrar oss ur sängen en aning tidigare. Skönt.
Snart står grönskan i full skrud. Boken och sipporna, påskliljor och timotej. Det där senare är kanske inte så behagligt för alla. Somliga nyser näsan ur led. Snörvlar och är irriterade och det är ett levande...... för dem. Allergierna har ökat oroväckande. ?? Nässpray och droppar försöker lindra men lyckas inte alltid.
Nu är det ju andra sorters allergier också som kan göra dagen till ett inferno. Om julen när vi äter paranötter.
Halsen svullnar och täpper till. Fort fort till sjukhus! Vet ett fall för många år sedan när det inte räckte med fort fort. Tragedi!
Så har vi laktos och glutenallergikerna. Magont och viktminskning. Ibland åratals lidande innan rätt diagnos ställs.
"Först måste ju alla FARLIGA sjukdomar kollas" ( man dör ju inte med en gång av allergier, bara lider) innan det där provet göres. Så ändrar man kosten. Utesluter den föda som irriterar tarmen och vips mår man som en prins. Men det gäller att ha brillorna till hands och lusläsa på alla etiketter och korsförhöra kocken på ev restaurant.
De flesta veckotidningar har inte upptäckt än att allergikerna finns!!!!. Trots att det är åtskilliga procent som har den.
Och glutenallergi vet jag har spårats redan tusentals år tillbaka.

Men som tur är finns det någon som bryr sig. En ung, framåt, tjej Filippa Svensson, har som examensarbete gjort en underbart vacker liten receptbok, för just glutenallergiker. STOR eloge till henne. Egen erfarenhet är det bästa i livet och mig veterligen har hon den erfarenheten.

Men lär man sig reglerna(precis som i själva livet) kan man leva gott och som överallt, så gäller det att göra det bästa av situationen. Där har ju gräsallergiker betydligt jobbigare för parker och vägrenar är ju fulla av deras fiender.
Men trots allt det där ser vi fram emot den gröna årstiden. Den som ska skänka oss sol och bad och kraft att övervintra.
Rundgång rundgång!

Njut av allt som njutas kan!

Alva

VIRUS I DATORN !?

Lördagsmorgon...lite gråtrist och mulen. Fast det är utanför köksfönstret. För en stund sedan kom barnbarnet med kvällstidningen och förgyllde vår förmiddag med lite berättelser från fjortonårslivet. Konfirmationsresa i Köpenhamn, där det både spelades fotboll och besöktes kyrkor.

Så har han ju varit ute på prao. Där samlade han stoff för en uppsats och jag inbillar mig att han har en liten ådra att skriva. Värmer lite gott i mormorhjärtat. Det är ju inte att kunna utan att vilja...och känna en glädje i det. Tänker uppmuntra honom. Föreslog att han skulle skicka in sin uppsats till dagstidningen. Vet själv hur vilsen man var som ung när det gällde ens skrivande.

Så plötsligt glimmande det till i hans ögon och hans tankar flög till några fyrhjulade vita motorcyklar som dundrade fram i stan så det hördes på"mils avstånd". OOOAAA Häftigt! Utan registreringsskyltar men med foten hårt nedtryckt på gaspedalen. Får hoppas att njutningen bara stannar vid en tanke, när de åren kommer. Men det hör väl killar till att drömma om häftiga bilar...fort...fort.

Så sitter jag där och försöker samla tankarna till något skrivbart och telefonen ringer. "Vill Du följa med mej och lyssna på opera? Hjärtat slår volter. Visst vill jag. Ibland kan det betyda mycket mer att bli ombedd än själva föreställningen. Nu är jag inte bevandrad i den världen, men kikar gärna in i den. Är säkert en njutning både för öron och ögon. Samla lite stoff.

Annars leker jag vilodag i dag, trots att det bara är lördag. Blev helt förskräckt när jag för en stund sedan blev ombedd av min man att beställa en bok på internet. Jodå, skrev in wwww.......... och vips dyker det upp en skylt med ""virus, fortfarande i Din dator"" Starta om på nytt!
Såg äckliga kringelmaskar kravla runt i mina dokument. Tänk om!!! Skärmen svart!!! Kaputt!!! Borta!.
Nej jag släckte ner och tände upp igen och med skräckblandad förtjusning såg jag att maskineriet fungerade och att jag kunde SKRIVA igen. Pustar ut. Inte hade det varit så lustigt att all ens "fina" text blivit lördagsgodis åt små elaka marodörer. Kollade av att alla bockar fanns där dom gör nytta. Brandvägg och brandsläckare och allt vad det heter.

Kanske är det bäst att tangenterna får vila sig efter anfallet och ha lite lördagsledighet dom också.

Så därför önskar jag Er en fin helg och ta gärna en koll på brandväggen!!

Alva

SLÄKTTRÄD

Tänk, ju äldre man blir, dessto större blir intresset för ens anfäder. Människor man aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa. Men de har ett gemensamt. De har gett oss en bit av dem själva. Deras blod flyter i våra ådror och deras gener rumsterar om i våra kroppar. Tanken svindlar nästan, när vi kan spåra egenskaper hos oss själva som äldre generationer också visat upp.

Jag har på nära håll ett mycket underligt men trivialt exempel. En gammal man sätter sig på sängkanten. Ska gå till sängs för natten. Så stryker han båda fotsulorna med sina händer, som för att ta bort ev. damm som kunnat fastna där.  Exakt samma gest gör barnbarnet när han ska gåoch lägga sig, trots att han aldrig själv sett sin morfar göra så.

 Den som är minst i en syskonskara och dessutom är barn till föräldrar som också är minst i sina familjer, betalar ett högt pris för att bli lite extra omhuldad. Själv är jag ett sådant exemplar. Har därför aldrig hunnit  träffa mor-o farfärldrar. Borta!!! Hade behövt den generationen. Frågat! Krupit upp i deras knä, hört dem berätta. Men å andra sidan ger de oss fritt spelrum för fantsin. Morfar med stort yvigt skägg och skrattgropar. Mormor, omgiven av många barn, med kanske blårandigt långt förkläde och snibb runt håret. Farfar lång och stilig med geväret över axeln och farmor, smal om midjan med vackra händer och långa pianofingrar. Och vi kan spåra deras egenskaper i vår egen generation.

I dag är det våra barnbarn som imiterar och härmar(till mångas förtjusning) både kändisar och vanligt folk.
För hundra år sen var det deras mormorsmor som sex år gammal fick en tolvskilling av sin far om hon kunde härma grannen. Så visst kan man spåra.

Nu är det inte så lätt att hitta sina gamlingar. Kyrkböckerna är inte kompletta och i några har prästen skrivit som en kråka. Men det finns också kyrkoböcker med sirlig vacker text så man blir alldeles lyrisk.
Nu är mycket lagt på skivor för att underlätta, men visst blir man lite högtidlig och lite vördnadsfull, när man för första gången ser sina gamlingars namn och årtal, nedplitade med gåspenna.
Ser för min inre syn hur prästen sitter tillbakalutad i fina stolen och den enkle medborgaren kommer och tillkännager att han har bidragit med ännu en mun att mätta.

Det hände lite varstans att kyrkor brann och därmed försvann värdefulla uppgifter. Nu finns det många källor man kan leta i. T.ex husförhörslängder, där alla  blev antecknade. Ifrån godägaren till lilla pigan.
Nu ska jag inte ta upp det där med katekesen som man hört berättas om, för det hör svunna tider till.

Förresten, går tiden alldeles för fort och snart hör vi själva till den där generationen "för längesen", men vi
blir inte inskrivna med sirlig fin handstil. Nej vi hamnar på en vanlig CD eller kanske ännu moderna. Vem
vet, om det överhuvudtaget kommer att finnas någon som bryr sig i framtiden.

PS Skriv gärna namn och årtal på Era foton på baksidan!
Ni vet! En dag......

Nåja! Lev gott och ha det bra!!

Alva

MILJÖ-TÄNKANDE

 Idag tänkte jag ta upp lite om miljö. Nu är jag inte alls insatt i problematiken men är man utrustade med en aldrig så liten gnutta sunt förnuft, så inbillar jag mig att det räcker en bra bit. För nog vet de flesta att man inte ska stå med bilen på tomgång utanför dagis eller gå in och gosa med en liten baby med zigg i mungipan och sådana dumma grejor.

Allt det där med kemikalier är svårt för oss noviser, men ett vet man ju. Inte har det funnits i tiotusen år och människan har levt lika bra utan. Eller?  Bygger kanske hela vår vällevnad på att vi behöver använda sånt skräp? Det gör det nog. Snacka med syrran i Singapore via skype och maila med brorsan i chikago. Inte är det väl förorenande, säger kanske en del. Nej, resonerar man som så att: Allt man inte ser, det finns inte!!! Så är det OK. Men alla vet att vi är intrasslade i de där nättrådarna i etern och inte vet vi hur det påverkar oss.

 Och tänk om dom bryts helt plötsligt. Ibland gottar jag mig i allt elände och bara frossar i hemskheter som kunnat inträffa. Ponera att stömmen gick i hela världen. Stopp, Stopp! Mörkt Mörkt. Rykande snökaos eller fyrtiofem grader i skuggan. Hu!
Inga vatten reningsverk hade fungerat. Inga spisar. Inga svängdörrar. Inga bankomater.
Inga tv-apparater och sist men inte minst VI Själva. För vi är ju SÅ beroende av allt detta och det är intrasslat i vartannat så brister en liten tråd, så är det kaputt.

Käre maken kom just och berättade att nu finns det en miljöbil som kör och hämtar upp gamla elgrejor, som kanske annars blivit slängda lite här och var. Och extra bra för äldre som kanske har svårt att ta sig till sophanteringsstationer. Ibland händer det att folk tänker efter BRA! Och dessutom fick jag något att skriva om!  

Nu ska man naturligtvis inte måla hin håle på väggen, men håll med om att vi lever farligt.
Men allt har sitt pris, och jag frågar mig: Har vi blivit så mycket lyckligare nu med alla finesser och moderniteter. Nu menar jag inte att vi inte skulle ha några bekvämligheter. Nej, jag tänker på allt krafs.
Underliga prylar som kunnat göras mycket enlare och stilrenare. Kläder som inte behöver ha femton fickor och slejfar så det är omöjligt att komma fram med ett strykjärn på. Nej, man är nog lite innesnöad om man STRYKER.

Tyvärr blir det säker svårt för miljönissarna att skruva världen tillbaka, så vi får väl snällt hänga med och sortera så gott vi kan och hoppas att den där tråden håller några sekel till.

I alla fall skyndar jag mig att trycka på knappen Publicera så Ni hinner ta del av detta.

Ha det bra och sortera Era tankar och sopor!!

Alva

Ny rapport!! Att äta kött är näst intill livsfarligt! Hu! Det här är känsliga samtalsämnen. I ena änden står fabrikanterna och karvar skinkor och lockar med smarriga recept.... i andra änden står hälsoprofeter och huar sig över miljögifter. Vem har rätt?  Återigen det där ordet LAGOM. En liten mör biff kan man väl trycka ner någon gång då och då och som plåster på försyndelsen så kan man ju spetsa den med en utsökt sallad. Att man sen gärna sköljer ned med bourdeaux som inte är ekologiskt framtaget smyger man med.

Tycker världen har blivit så komplicerad. Det tjafsas så mycket. I alla tider har mannen, nu menar jag ingen slipsnisse precis, i alla tider slängt geväret eller påken över axeln och gett sig ut i skogen och fällt en buffel eller ett vildsvin, för att kunna ge mat åt fru och ungar hemma i grottan.
Nej nu ska det läggas i marinad och kryddas med namnade kryddor som hör tjotahaiti till. Inte konstigt att vi får både det ena och andra i säcken.

Men det är stora krafter som är på gång. Och överallt handlar det om pengar. Denna så förhatliga och älskade vara. Ta t.ex. oljan. Där är det inte precis korvören som står på spel och inte i idrotten heller för den delen.

Tänk, när dom sprang maraton för första gång.  Jag säger bara ÄRA!

Nu är det ju svårt att mätta tio hungriga magar med ära, så det får bli en kompromiss.
Själv står jag med ett ben i varje läger och har som Pastor Jansson Ni vet......
Men ibland funderar jag.     Först sår bonden åkern och det växer upp grönt och frodigt gräs. Så släpper han ut ystra ungtjurar som ska äta sig både mätta och större på det granna. När sen den där söta kalven
 har blivit en väldig best, kommer det en stor lastbil och.......usch nej, längre vill jag inte tänka. Vad gör då farbror bonde under tiden. Jo han odlar en annan sorts grönfoder till sig själv. och köper vackert styckad file och njuter fredags mys. Konstigt. Konstigt. Kan inte få ihop ekvationen.

Är det inte lite som att gå som katten runt het gröt.? 

Kanske kan man urskulda sig med att hur mycket kött man än stoppar i sig så är det ju sist och syvendes
GRÄS. Eller?
Här är det bäst att sluta för man kommer ingenvart och ett hjul i rullning är svårt att få stopp på.

ÄT sunt, må väl och ha en härlig dag!!

Alva

Blixt och dunder

Nu har jag gått och blivit en erfarenhet rikare. Kallad till presskonferens! Visste liksom inte riktigt hur sånt går till. En mick under hakan av en forcerad journalist!? O, nej blev inbjuden i det allra heligaste. Riktigt spännande!  Där rasslades med stora kameror och penna och block i högsta hugg. Blev ombedd att läsa min dikt högt inför hela sällskapet. Glasögonen låg naturligtvis hemma på köksbordet, men en räddande ängel hivade fram ÖB: s läsglasögon á 19 kronor ur innerfickan och de funkade utmärkt. Och närgångna var dom, fotograferna. Tryckte objektivet ända upp i nian på en och det kan man väl kalla att sola sig i glansen.

Men i morgon är det kanske inte lika kul, om man hamnar på kultursidan och får svidande kritik. Nåja, det får man ta! Jag hade ju roligt när jag skrev dikten, som förresten är på en välkänd Frödingmelodi.
Så kanske det trallas i många hem framöver, när boken är utskickad till fyra och ett halvt tusen hushåll.
Det är inte dåligt att få komma ut i så många stugor, av en sån liten pennfäktare som jag.

Sen blev det fika i växthuset. Nykrattad gräsmatta och mossbekämpning på gång. Förstår inte att det finns så mycket mossa. Det är ju för katten inte en ängsmark vi har som trädgård!!!

Hemmavid för MÅNGA  år sedan fanns en riktig äng. Där brukade mor gå och hämta jord till sina blommor. Mullvadarna hade stäckt lite på ryggen och skyfflat upp en bunke lite varstans och det var extra fin jord, vill jag påstå. Blommorna prunkade i alla fall vackert i fönsterkarmen.

Vi hade inga flödiga ytterkrukor, så varje vår målade mor krukorna i härlig terrakottafärg och under varje kruka stod ett fat som skulle suga upp vattnet.

När det sen var vinter och smällande kallt, flyttades blommorna in i mitten av rummet så att de inte skulle
frysa i fönsterkarmen. Det var tider när inte ordet "treglas eller dubbelkopplade" var uppfunnet. Inte där jag bodde i varje fall.

Den där boken som jag berättade om  här ovan, är full av nostalgi och mäkta populär och ett lite testamente till de yngre, om man vågar uttrycka sig så. Och jag tycker det är fint och stort att få vara en av "författarna"
i den. Men som sagt!! I morgon gäller det.

Fast jag blir väl inte den förste skåning som blivit sågad nu de sista dagarna.     Förlåt Ranelid!

Önskar Er härliga vårdagar framöver!

Alva

Solskenshistorier

I dag är det DAGEN EFTER. Brukar förknippa det med ont i huvudet och allt möjligt. Men det behöver inte vara så. Fast för alla dem som ställde upp i Melodifestivalen är det garanterat dagen efter. Naturligtvis var alla deras förväntningar skruvade på topp. I sina drömmar stod dom som segrare, med biljett till Baku.
Visste faktiskt inte att det låg ända nere vid Kaspiska Havet, men det visste ju inte segrarinnan heller, så hon var kanske den enda som inte drömt sig dit. Så brukar det vara ibland att de mest anspråkslösa ofta gör bäst ifrån sig. Hur som helst gillade jag både låten (nej jag vill inte kalla den låt, det var riktigt vacker musik) men även framförandet. Jag är väldigt kräsen när det gäller Melodifestivalen annars. Ser helst inte, men Loreen gick hem här.
En annan svensk som varit i Baku och gjort bra ifrån sig är vår egen Alfred Nobels äldre bror som 1873 åkte ner och startade oljeutvinning med mycket gott resultat. Landet är inte särskilt stort. Ytan på Azerbajdjan är inte mer än 2130 kvadratkilometer ( en liten åkerlapp på si så där 5x4 mil)och folktätt till tusen. Eller rättare sagt 900 inv./km två. Hoppas hon får riktigt trevligt där nere. Tror hon har stor stor chans.

För mej är det också dagen efter. Men på ett lägre plan. Var på ishockeymatch. Spel mellan fäder och söner. Och juniorerna skötte sig förträffligt. Roligt att se två generationer ha kul runt en puck. Sånt förekom ju aldrig förr. Då höll fäderna hårt på sin roll och kunde inte plocka fram barnasinnet. Måste vara härligt för de här knattarna att tänka tillbaka på.
Väl påpälsade satt vi där och visste inte riktigt vilket lag vi skulle heja på. Mågens eller den lille pågens.
Och ännu svårare var det tydligen för domaren. Han hade farsan i det ena laget och brorsan i det andra laget. Svårt svårt!!

I dag är det solsken i blick fast vinden svalkar. 27 grader i växthuset! Kanske skulle man ta en vårfika och börja planera. Den blå klockrankan har sin givna plats. Växer som ett snälltåg. Sen får jag inte glömma och inhandla några Kristikorsblommor. Något vitt hade jag också gärna haft.En riktigt stor, prunkande som rann ner ifrån nocken. Skir och väldoftande, men den finns nog bara i min sinnevärld. Är det någon som har ett bra tips så hör av Er. Sen är det tomaterna. Hundratusen små sötingar blir det av ett par tomater och där är ingen barnbegränsning. Men som i livet själv är det de stora frodiga och starka som blir utvalda att få växa till sig och föra generna vidare om inte de försvinner ner i en god sallad framåt sommaren. För visst är det gott gott att plocka solvarma hemmadrivna. Ja, det mesta som är gjort där hemma är en lyx i dag.

En lika stor lyx är att få önska Er en fin vecka framöver!!
Ha det gott!!


Alva

MELODIFESTIVALEN

Stort grattis till Loreen! Rätt låt vann!

Högsta vinsten

Idag ska det handla om spelberoende. Hu! säger de flesta. Det är sånt som de karaktärslösa sysslar med. Men jag skulle vilja påstå att de flesta av oss har fått en släng av sleven. "Inte jag", sägen en, som står med näven i tombolalådan och fiskar upp fem nya lotter, trots att dom tio första var nitar. Här handlar det om små insatser, men ändå. Eller om man slinker in på Pressbyrån och ska köpa kvällstidningen där kön är lång och dom flesta har bongen till reds och tre miljoner i blicken. Och mitt framför näsan hänger Harry Boy, så man får ta ett extra hårt grepp om plånboken. Men säg den, som inte fantiserat om, att det trillat in tio miljoner på kontot en vanlig regnig torsdag. Vad man hade gjort? Jo, först hade ögonen blivit stora som himmelens planeter och sen hade man antagligen vrålat VAAAAAAAA! Och efter det hade man fått tidernas huvudvärk och svalt hela röret Treo innan man ens fått av korken och SEN! Berättat för käresten och arvtagarna, men sen? Kollat en extra gång!? Men vem mer hade man vågat berätta det för? Grannarna hade naturligtvis undrat när helt plötsligt den gamla rostiga Volvon var väck och i stället en blixtrade, sprillans ny Ferarri blänkte på garageuppfarten. En röd skulle det va. Det har jag redan bestämt. På datorn kan man också spela. Allt möjligt och i går hittade vi schack i väninnans dator och själv har jag kungen, som jag spelar med. Nej nej, inte Silvias för allt i världen. Vill man upp en division finns det ju pocker och det verkar farligt, så det har jag inte ens tjuvtittat på. Kasino begriper jag mig inte alls på. Inbillar mig att det är innefolket som står och hänger där och stirrar på kulan. Så har vi aktiemarknaden där en hel del miljoner vinnes och förloras. Men där verkar det mest som dom byter pengar. Hi hi i dag har jag mest i börsen!! Får se vem som har mest i morgon? Och spelar gör man i alla åldrar. Det böjar redan i treårsålder. För vem trillade inte kula och försökte få ihop fler än kompisen. Samlade i hemmasydd kulpåse med sån där dragsko Ni vet, som man hade i syslöjdspåsen också. Så har vi ju alla musikdiggare. Spelberoende är vad dom är.Så det så. Minns att man köpte penninglotter förr i tiden med dragning den femtonde varje månad. Man "var" miljonär före dragningen och långnäst efter. Alltid något!! Ja, ett spelande folk det är vad vi är. Men man kan ju vinna högsta vinsten på andra sätt också. Men det tar vi en annan gång. Gnugga en triss i helgen och ha det gott!! Alva

Ett brev betyder så mycket

I går kom det ett konstigt brev.Nej inget sånt där farligt med stämplar och skattemasens signatur nere i hörnet.Jag såg med en gång att här handlade det om nåt helt annat. Format A fyra eller fem eller mitt emellan. Pappret var grovt brunt råpapper.Ingen aning! Här gällde det att sprätta varligt. Det fick bli med en hederlig matkniv. Glömde att berätta att utanskriften var skriven med en stor självsäker stil.Innehöll ett tackkort. Egenhändigt och personligt skrivet. Här kan sms och mail slänga sig i väggen. Det en lyx man förunnas när folk bryr sig, lägger ner lite tid på en. Värmer gott i hjärteroten. Tusen tack! Så kom jag osökt över till lilla hjärtat som kan klappa på tusen vis. Det kan gå jämt och fint, som farbror doktorn säger, när allt är OK,men det kan också slå som en stånghammare när man är på väg in till tandläkare för en rotfyllning utan bedövning. Sen kan det picka på lite förföriskt vid första förälskelsen, när himlen alltid är blå och livet leker. Sen har jag hört att det kan slå dubbelslag. Hopp hopp! Känns säkert som att dansa i otakt. Och alltid är det ens egna tår som hamnar underst. Ha ha, själv skuttar jag också lite i otakt här i mitt skrivande. Det där med att vilja och inte kunna är som sagt inte kul alls. Någon tryckfelsnisse eller nån annan marodör har varit framme här i maskineriet och gjort det omöjligt för mej att göra knallröd, snirklig text och lägga in fina bilder. Säkert ligger knapparna och lurar någonstans, där jag inte ser dem. Får fråga barnbarnet, när han kommer. För att gå över till nåt helt annat. Igår skulle jag äntligen bli färdig att ladda hem det där släktforskningsprogrammet.Sagt och gjort. Jo då! Men tänk om det stått KLART! Där satt jag som ett fån och stirrbligade på skärmen i en halvtimme. Var tvungen att stänga ner, när jag skulle iväg, för tänk om hela släkten rumsterat om där hemma, medan jag var borta. Men väl hemma igen låg det fint och prydligt under huvurudrubriken Alla Program. Att jag sen stötte på patrull igen när jag skulle försöka använda det, är en annan historia. Kanske är man ute på farliga vatten? Skulle kanske plocka fram virknål och garn i stället. Sätta brillorna lite pillemariskt på näsan ock sätta sig i....nej visst, gungestolen har ännu inte gjort entre, så det får gå med min badenbaden. Fast i den passar iPaden bättre och så får Ni ju något att läsa också. Slutet gott... Allting gott! En trevlig torsdag önskar jag Er Alva

God morgon! Kära Ni! Varken morgonen eller jag har fått upp gluggarna ordentligt. Sitter i älsklingsstolen, eller sängen. En inne BadenBaden, Ni vet. Och i dag skriver jag på iPaden. Mest för att testa. Kanske det blir paj av alltsammans.strunt i det. Morgonen verkar vara ljuvlig. Ser solljuset i björkarna och en fasan skrattade till precis.Jo, det är sant. Han, grann som en klockarkatt,stoltserar då och då irabatterna. Var lilla fru fasan håller hus förstår jag inte.Ser aldrig några sådana. Kanske är hon hemma och förbereder för våryran. För inte står hon framför spegeln och gör sminkfabrikanterna till kapitalister. Nej, grå som en mus är hon. Fast naturen har säkert tänkt till ÄVEN där. Det är så himla fint i öster.Himmeln är orange och några kajor avtecknar sig så vackert. NU, kom den över grannens tak !Gul och go och rund som en edamer. Skulle tagit ett foto egentligen, men hela den ritualen fördärvar liksom stämningen. Tycker det är nåt galet, när jag ser turister, med kameran i högsta hugg springa fram och tillbaka och blixtra och arrangera hela släkten framför sevärdheterna. Inte glömmer dom väl att ungarna va me inte. Dom missar liksom upplevelsen.Vi har ju en förträfflig filmrulle inne under kalufsen. Små fina ögonblicksbilder och stunder med för den delen. Inte ska jag förringa betydelsen av släktfoton. Känns tryggt på något vis att kunna plocka fram gamla mostrar och fastrar. O,tänk! Så goda cocoskakor tant Emma hade, och vips är man en liten tanig sexåring med stora ögon och god aptit. I dag är det läxträning.Åttonde klass. Visst är det samma matte som da zumal,men ändå inte precis.tänkesättet är annorlunda. Men det kommer säkert bli gamla gråhåriga professorer av dagen ungdom också. Om nu inte all is har smällt vid polerna och kemikalier och annat skräp ställt världen på örat. Solen verkar kunna gasa på i några miljarder år till, så där syns ingen fara.Men varför ska man bekymra sig egentligen? Åren springer på och snart är föreställningen slut. Nej, idag tänker jag njuta fullt ut och inte hemfalla åt djupare tankar. Förstår inte riktigt varför min text blir så ynka liten. Skulle vila ha stor sirlig text och granna bilder.sådana som jag har under lockarna, Ni vet. Layout, tror jag det heter. Men som sagt. TEKNIKEN!? Fast det var ju inte så dumt att padda i BadenBaden. Ha en bra dag Alva

Glädje

Ibland kan man bli så där sprittande glad av bara bagateller. Hade haft lite krångel med min blogg och kände liksom inte riktigt igen mig här. Och då tappar man det där som kallas skrivarglädje. Men NU hittade jag tillbaka och kan pladdra på som vanligt. Våren har kommit för att stanna. Sjal och vantar sjunger på sista versen och krokusen har fått hakan ovanför jordskorpan. Snart ska gräsmattan räfsas och all gammal mossa köras till tippen och trädgårdsmöblerna ses över. Folk blir som förbytta! Sträcker ansiktet mot solen, ler lite mer än vanligt och knäpper upp översta knappen. Vad beträffar knappar kan dom vara nog så ödesdigra. Stå utanför väninnans porttelefon! Vilken kod???? Mobilen! Ligger hemma på köksbordet. Hinner chansa 11 ggr innan en vänlig gammal tant ska in i just den trappan och man slinker med in, som det var den naturligaste saken i världen. Lika stor tur har man inte alltid på datorn. Där kan det gå riktigt galet om man trycker lite väl fort. Ponera att Ni är inne i det allra heligaste, bankkontot, och ni trycker lite för många nollor eller missar kolonet efter krontalet. Följden kan bli pytt i panna resten av månaden. Jag skulle tro det tar evigheter innan man får tillbaka nollorna. Glädjeämnena är många,bara man vill se dem. Vasaloppet t.ex. Svensk seger. Samma kille, tre år i rad. Tummen opp! Är det ingen matematiker som räknat ut hur många kalorier det förbränns av alla de 15 tusen åkarna, som laggar vardera nio mil. Det är inte konstigt det där med issmältningen. De lärde skyller på klimatförändringar, men jag undrar?? Södra Sverige är ju lite missgynnat vad beträffar vit nederbörd, men i gengäld har de ju "vårvindar friska leka och viska" Men alla har vi en härlig årstid att se fram emot och förhoppningsvis en trevlig vecka också! Ha det gott! Alva

På väg

Så kom den till slut ändå. Den efterlängtade våren. Ljuset ändrar färg. Blir liksom så vänligt. Inte alls så där kallt som det är hela vinterhalvåret. Vårlökarna kikar upp i det torra, och snödropparna niger så diskret. Människorna börjar få glädje i blicken. Klär sig lite lättare. Står mot husväggen och lapar sol. Packar in vintersjalen och vantarna. Längtar!!!! Att den där riktigt sköna helgen ska komma. Plocka fram räfsan och påta i jorden. Gå på stan och kolla! Handla grönsaker av torggumman som lagt pälsmöttan och kan expediera med bara händer. Skönt! Köpa fröpåsar och drömma. Läsa veckotidningar om sticklingar och vårblommor.
Ja raden av "må gott" kunde göras hur lång som helst. Den är som medicin. Våren! Receptfri och gratis. Bara kommer och säger. "Nu har Ni mej här" och vi bara njuter. Fast det drar ju också lite jobb med sig. Fönstren ser lite väl sjaskiga ut i solglansen, båten ska skrapas och gräsmattan räfsas.
Men det är med nya krafter vi kan ta i lag med allt efter att ha legat i ide. Precis som björnen. Fast jag har aldrig sett att han ser så hurtfrisk ut när han ramlar fram ur vinteridet. Nej, han lufsar på lika sakteliga som vanligt. Men jag tycker det är härligt att vi visar våra känslor och lovprisar denna årstid.

En riktigt skön HELH till Er
Alva

Svensk seger!
Stor glädje. Intervjuer och fotbollssnack. Själv är jag väl lagom intresserad av, om kulan slinker in här eller där, men det är klart, man är ju svensk. Nej, det mest intressanta är att lyssna till reportrarnas kommentarer. Skulle bollen av en olyckshändele hamna i rätt nät, stiger röstläget, spelarna höjs till skyarna och har ALDRIG gjort en bättre insats. Blodtrycker stiger och "Hurra vad Sverige är bra"
Roar mig ibland med att lotsa, att jag svävar där ovanför och betraktar hela spektaklet von oben.

Stora välväxta karlar springer med eld i baken efter ett litet(garn) nystan och försöker peta in det mellan två stolpar.Fast i alla tider har människan utövat en massa olika aktiviteter vad beträffar sport. Redan dom gamla grekerna , de manliga, satte en ära i att ha vältrimmade kroppar.

Det är först i vår tid som kvinnan har börjat så smått att sprattla på påkarna. Tidigare har hon bara skullat behaga, Vissa tider rund och fyllig som en Zorn-madamm och vit i huden som en magnolia. Sen andra tider skulle de vara slanka som en telefonstolpe med färg i nian som en svedd kotlett på sommargrillen. Minns på 70-talet när grillarna (solarierna)var nyinköpta, och många la grunden till hudcancer och annat otyg. 
Men solen är underbar och vi ser framemot att få njuta den i lagom proportioner.
Fast i år är den svårflirtad. Ligger och lurar bakom dimslöjorna.

Ligger och lurar gör också alla klädesaffärer. Nej, nu menar jag inte att dom inte dras rätt med det!! Dom spanar säkert in vädret redan tidigt på morgonen och skulle det börja ljusna i öster, ja då vet dom att kvinnor får vårkänslor och vill ha "något nytt att sätta på sig". Kvickt ut med klädesstället på trottoarerna och lilla fru pimpinett bara Måste stanna till och vilken TUR att kortet ligger i fickan och är välmatat. 
För inte kan hon dra på sig den där gamla trasan som har hängt och skräpat i gaderoben ett helt år.
Nej, det gäller att hänga med.

Fortfarande i "den gamla trasan"
önskar jag Er en fin dag, och glöm inte
kortet om Ni tänker gå på stan!

Alva