Ryggskott!!!! Behöver jag säga mer? För alla Er initierade behöver jag inte berätta och för alla Er andra utan denna oangenäma erfarenheten är det till föga nytta. Ni, kära vänner kan inte göra Er en föreställning om en sådan vidervärdig upplevelse. Nog om allt detta. Man ger upp vilda indiantjut av smärta när lilla nerven kommer i kläm och man tror ALDRIG att man ska kunna gå rakryggad och böja sig ner och nypa en blomma mer i livet. Man ältrar och vältrar sig i sängen under stön och pustande och slutligen finner man rätta liggställningen, så helt plötsligt behöver man nysa eller hosta och hela härligheten är ett minne blott. Aldrig har jag trott att man nös ända nere från svanskotan men jag kan lovar: Det gör man. Om man har ryggskott i alla fall. Nu har jag som sagt varit ute på min första promenad efter tre besök hos en naprapat, som tog bort det värsta, var han nu gjorde av det. Vred och bände i de friska kotorna också och knäcket i flera av dem fick lilla hjärtat att nästan flyga upp i halsgropen. Men med min hand i hans trygga, ledsagade han mej runt "slaktbänken", och milda makter. Man kunde GÅ om inte i marschtakt så i alla fall något så när. Efter tre behandlingar gick man därifrån med en aning lättare steg. Om det berodde på att knådandet hade hjälpt eller plånboken blivit lättare får man fundera över. Hur som helst. Naturen stod i givakt och hälsade välkommen ut i det nygröna. Det var så erbarmligt vackert att jag stannade upp i min stappliga gång och bara njöt. Denna underbara grönska. Som den skiraste oskuldsfulla ungmö. Och de gröna kullarna, beströdda med tusen gyllene solar och jag nästan sa förlåt till dem, där de stod i sin vackra skrud. MASKROSOR! Och mina tankar virvlade runt bland vintergäck och krokus, som är SÅ söta och som vi välkomnar så varmt. Men MASKROSOR!? Aldrig har jag hört en människa klappa händer i glädje över att ha sett den första för säsongen. VARFÖR? Fast dom hade svår konkurens av Bellis P... den lilla vita skönheten som finns i tusental. Därav namnet. Så tänkte jag ta en liten sväng bort mot fågeldammen för att kolla om...nej det är nog för tidigt. Gick upp på bron, men vem stod inte brovakt där om inte självaste FADER SVAN (nej nej inte Gunde). Stor och majestätisk och jag stannade på vedebörligt avstånd. Kanske lilla frugan låg på ägg och då är far i huset bitsk värre, så vill man komma hem med klädseln i ordning, bör man dra sig tillbaka, vilket jag också gjorde. Hade naturligtvis ingen kamera till hands eftersom all min koncentration behövdes för att se något så när anständig ut i min gång. Folk kunde ju lätt tro att jag stärkt mig med rusiga drycker och det ville jag verkligen inte att någon skulle tro. Nu är jag så pass att jag kan ligga utan stökäpp, som lustigkurrar brukar säga, men jag är oerhört tacksam att naturen fixar till det om ock med lite hjälp. Kroppen är det finaste maskineri vi har och jag tänker vara väldigt försiktig med den när jag snart ska greja med mina blommor framöver. För hela vi mår bra om våra ögon har underbara blickfång. Men en liten plump i trädgårdsprotokollet i år är att vår lilla sädesärla inte har kommit. Vi saknar den så. Vår lilla Vippa. Alva