Loreen

Hon kom som en majfågel. Osminkad och barfota. Hon bara kom! Och landade i våra hjärtan. Inga stora svulstiga kreationer. Inget "visa det mesta". Inga "bisittare" med all tänkbar akrobatik. Bara hon... fyllde hela scenen, med sin inlevelse och sin lilla späda kropp. Man tycktes lyftas till högre rymder av musik och röst. Det var ingen tvekan. Fanns det en rättvisa i världen, så skulle hon vinna. Och hon gjorde det. Vann hela Europas hjärtan. Och om hon såg sig tillbaka hade hon svårt att skymta någon av de andra, för avståndet var enormt. Festivalen har arrats i många år och endast en gång tidigare har avståndet till tvåan varit så stort. Är hon kanske en trendbrytare utan att veta om det? Hon gav oss en tankeställare i sina fint valda ord i en intrevju efter vinsten. Hon ville visa oss att den enkla osminkade människan kan göra sin röst hörd. Att vi borde lugna ner oss! Ja, jag sjunker bekvämt ner i fåtöljen och njuter än en gång.

Livet är ett mysterium. Har man ont (mycket ont) i ryggen och det går över, så blir man helt förändrad i hjärnan. Begriper inte ett dugg. Man blir gladare, lättare om hjärtat och tycker helt plötsligt att livet är tjofadderittan. Kanske inte fullt men vårt allmäntillstånd är en underlig nöt att knäcka. Och tänk så sårbara vi är för vad folk tänker och tycker (om oss) Bara en blick, en klapp på axeln eller ett oväntat tefonsamtal kan få dagern att framstå som i ett rosenskimmer. För att inte tala om hur vi fantiserar om vad andra människor tror och tänker och ÄR. Gå på den ena trottoaren och ni råkar se en bekant på den andra och personen i fråga inte hälsar!! Jasså?? Idag passade det inte. Högfärdig!! Ska nog komma ihåg det. Förr var man minsann bra nog. Och så vidare. Men tack och lov finns det andra varianter att lägga fram: Stackars människa, nu har hon glömt brillorna igen och kan inte se på gatuavstånd eller Gud vad synd om henne, har säkert bekymmer och går i svåra tankar, skulle kanske gå över och prata lite med henne, men vad säger man?? Nä, jag lotsar jag tittar i skyltfönstret i stället. Ja som sagt. Livet är ett mysterium. Och aldrig får vi det i repris som man får på en stor fotbollsarena, jag menar målen. Men de flesta skulle nog inte veta riktigt hur de skulle leva om sina liv. Låt oss fantisera att vi fick penna och ark och skulle skriva ner en plan över vår framtid. Var katten skulle man börja.Skulle man välja en rik rundmagad direktör som far eller en rolig fassa som lirade boll nere på gården med en? Eller en mamma som var omslagsflicka på Elle med massor av smink i lyxbadrummet eller man skulle falla för en morsa som luktade bullar i förklädet. Nej det är nog bäst som det är. Naturen förser en med en skön blandning av gener och sen är det att hantera dem. Nog så svårt. Det finns ett fint ord som heter beteendevetare och hade jag valt idag hade jag nog velat fördjupa mig i det. Det är intressantare än den värsta rysare på TV. Att studera folks gester, repliker, miner och över huvud taget deras beteende. Och jag frågar mig alltid: Vad var det som gjorde den människan till det den är i dag? Var det miljö? Var det föräldrar eller skolan eller??? Fast många skyller på samhället. Alltid har det funnits trender. Så även nu. Det är trendigt att blogga, så därför försöker jag hänga med och hukar mig för att inte höra vad folk säger om mej och mitt pennfäkteri. Gläds åt det i livet, som Ni tycker är bra!! Alva

Ryggskott!!!! Behöver jag säga mer? För alla Er initierade behöver jag inte berätta och för alla Er andra utan denna oangenäma erfarenheten är det till föga nytta. Ni, kära vänner kan inte göra Er en föreställning om en sådan vidervärdig upplevelse. Nog om allt detta. Man ger upp vilda indiantjut av smärta när lilla nerven kommer i kläm och man tror ALDRIG att man ska kunna gå rakryggad och böja sig ner och nypa en blomma mer i livet. Man ältrar och vältrar sig i sängen under stön och pustande och slutligen finner man rätta liggställningen, så helt plötsligt behöver man nysa eller hosta och hela härligheten är ett minne blott. Aldrig har jag trott att man nös ända nere från svanskotan men jag kan lovar: Det gör man. Om man har ryggskott i alla fall. Nu har jag som sagt varit ute på min första promenad efter tre besök hos en naprapat, som tog bort det värsta, var han nu gjorde av det. Vred och bände i de friska kotorna också och knäcket i flera av dem fick lilla hjärtat att nästan flyga upp i halsgropen. Men med min hand i hans trygga, ledsagade han mej runt "slaktbänken", och milda makter. Man kunde GÅ om inte i marschtakt så i alla fall något så när. Efter tre behandlingar gick man därifrån med en aning lättare steg. Om det berodde på att knådandet hade hjälpt eller plånboken blivit lättare får man fundera över. Hur som helst. Naturen stod i givakt och hälsade välkommen ut i det nygröna. Det var så erbarmligt vackert att jag stannade upp i min stappliga gång och bara njöt. Denna underbara grönska. Som den skiraste oskuldsfulla ungmö. Och de gröna kullarna, beströdda med tusen gyllene solar och jag nästan sa förlåt till dem, där de stod i sin vackra skrud. MASKROSOR! Och mina tankar virvlade runt bland vintergäck och krokus, som är SÅ söta och som vi välkomnar så varmt. Men MASKROSOR!? Aldrig har jag hört en människa klappa händer i glädje över att ha sett den första för säsongen. VARFÖR? Fast dom hade svår konkurens av Bellis P... den lilla vita skönheten som finns i tusental. Därav namnet. Så tänkte jag ta en liten sväng bort mot fågeldammen för att kolla om...nej det är nog för tidigt. Gick upp på bron, men vem stod inte brovakt där om inte självaste FADER SVAN (nej nej inte Gunde). Stor och majestätisk och jag stannade på vedebörligt avstånd. Kanske lilla frugan låg på ägg och då är far i huset bitsk värre, så vill man komma hem med klädseln i ordning, bör man dra sig tillbaka, vilket jag också gjorde. Hade naturligtvis ingen kamera till hands eftersom all min koncentration behövdes för att se något så när anständig ut i min gång. Folk kunde ju lätt tro att jag stärkt mig med rusiga drycker och det ville jag verkligen inte att någon skulle tro. Nu är jag så pass att jag kan ligga utan stökäpp, som lustigkurrar brukar säga, men jag är oerhört tacksam att naturen fixar till det om ock med lite hjälp. Kroppen är det finaste maskineri vi har och jag tänker vara väldigt försiktig med den när jag snart ska greja med mina blommor framöver. För hela vi mår bra om våra ögon har underbara blickfång. Men en liten plump i trädgårdsprotokollet i år är att vår lilla sädesärla inte har kommit. Vi saknar den så. Vår lilla Vippa. Alva