Good Evening everybody!
Now I must tell you. All my poem, I´m going too speak into You Tube.
You can find them under my name Alva Johnsson.

I´m not so good in English. But I´m interested of be able to wright a lot of my poem in English.
I would like if you had written how you find my poems.

Thank you!

Alva Johnsson

You Tube

Hej kära läsare. Nu har det gått några dagar sen jag skrev sist och naturligtvis har det hänt lite roliga saker sen dess. Vi besökte ett Galleri Tio, med flera intressanta konstnärer och jag hade den ovanliga turen att vinna en liten tavla.
Så har jag gjort min fjärde inspelning på studien "Ge Tillbaka". Alla ligger nu på You Tube så om Ni vill lyssna så gå bara in och sök på mitt namn. Skriv gärna vad Ni tycker om min text.
Och så passar vi vårt lilla gullegryn i dag, Gizmo var namnet och är en härlig Jack Russel. Fast just i dag mår han inte så där bra,så han kräktes en aning och då blir man orolig. Har kanske fått i sej något olämpligt under gårdagen.
Några som säkert mår kanon är den svenska simmartruppen med lite guld i bagaget. Inte illa! Hurra vad bra gjort.
Själv tycker jag det är guld värt att ta en stilla cykeltur i blåsten. För blåser gör det. Så håll i hatten go vänner och håll tummarna för fler guld. Även om de inte hamnar i stadskassan, är det skönt ändå med lite blågula vinster.
Vi hörs
Alva Johnsson

 

Nedförsbacken.

 

Oj vad det appas nu förtiden. Kanske inte fullt så lönsamt som att lappa.

Lappa som våra Lisor gör ute i trafiken,

och lappat har goda husmödrar sysslat med i alla tider.  

Nej jag menar det där trycket i mobilen som öppnar upp för allt möjligt. Gott så väl som mindre gott. Själv har jag begränsat mig till En säger en mapp. Ingen obetald reklam här inte, så den där storbanken kan känna sig dragen vid näsan. Allt har varit frid och fröjd tills helt plötsligt härligheten skulle uppdateras. 

Det lät lite komplicerat så jag inväntade ett besök av ätteläggen som, i mina ögon ialla fall, är en fena på sånt. Mycket riktigt infann sig experten och jag lade problemet så där diskret för hans fötter och hoppades att få det fixat på nolltime. För vilken gammal morsa har inte höga tankar om sitt eget blod

 Jodå, med lite diverse mutor skred han till verket. Nu förstår jag att uppgradera, det gör man inte medan chokladbiten slinker genom strupen. Nej det skulle ta några timmar och då skulle den okunniga på ett möte och hade ingen som helst koll på vad som hände i sladdens förlängning.” När allt är klart är det bara att följa anvisningarna”, sa sonen, slängde sig in bakom ratten och backade ut med  lur i blicken, Tyckte jag i alla fall.

Nå, väl hemkommen skulle mor i huset bara följa den utstakade vägen. Och det vet väl alla att den är inte alltid spikrak.  Glad i hågen drog hon ut sladden och lätt som en plätt tycktes det.

Omedelbart ställdes hon inför ett vägskäl. Den? Eller Den knappen.? Det här var livet i ett nötskal. Det blev både tryckande och chansande. Rutan blev svart som natten, för att därefter ha ofinheten att fråga efter lösenkoden. Koden? Annars brukar det heta lösenordet.

Hjärncellerna hade gymnastik på OS- nivå och det kändes som att hiva upp en lott ur tombolalådan. Ett på tusen att man mindes rätt.

Så bestämde den omtumlade hjärnan sig för att ringa bankens support för snabb hjälp. Icke sa Nicke! Vägen till kunskapen var spärrad. Lösenkod??  Så helt plötsligt ringer det i den trotsige och  hindret är undanröjt tror den förhoppningsfulla,  men nej nej nej! 

Kapitulation! 

Så det blir till att hamstra Marabou gott gott och invänta nästa besök.

Även om inte  synålen svingas så mycke nu för tiden så blir det nog mer lappning än appning i fortsättningen. Ja, håll med mig. Visst var det enklare att leva förr.. i alla fall om man var i nerförsbacke.

 

 

 

Minnen från DÅ

Jag skulle tro, att många av oss har ett gammalt barndomsloft i gömmorna. Med lite dunkla vrår och lite spindelväv och träplankor som knirrar när man smyger fram i dunklet. Jag har i alla fall.

Ett stort loft som sträckte sig över hela boningshuset, med ett litet rutfönster i varje gavel. Trappan kom upp vid det ena fönstret, och där fanns det mesta för en liten nyfiken tös att botanisera i. Förutom skinkan och salta, smala korvar som dinglade där, så stod min vagga där också. Den som jag en gång vyssats till sömns i. Har fått mig berättat att mellansystern slog ut en framtand när hon kom rusande och skulle skrämma mej. Haha, synden straffar sig. Fast det lär ha varit en mjölktand, så strunt samma.

Så har jag i vuxen ålder funderat på varför vaggan förpassades till loftet. Ok, jag blev ju inte den där grabben, som skulle hetat Stig Hasse utan istället tredje tjejen, så kanske???? Men nix!! I vaggan låg en massa ”metallskrot” som senare visade sej kunna bli en vacker fotogenlampa att pryda vårt kök med, men då hade många år flutit förbi. Så var det alla gamla veckotidningar!! Vackert buntade år från år med ett rejält snöre omkring. Det var Husmodern. Ibland fingrade jag loss en tidning och tittade storögt på småprinsessor och klippdockor och annat som jag inte begrep mig på. Så mittemot, bakom rökstocken eller vad det hette så stod varpan till väven och någon sorts uppvindare. Kan fortfarande se mor min stå och varpa och bulta och sen dra på och solva och skeda. Väven fanns vid västra fönstret och användes när temperaturen var gynnsam. På den där väven har mina handdukar vävts och det var inte slit o slängkvaliteter. Det kan jag lova. Och trasmattor naturligtvis, av remsor som man satt i köket och klippte till under  mörka kvällar.

Men på vintern när det var svinkallt sov loftet sin törnrosasömn.

 

Vi hade två rökstockar. En skulle släppa ut röken från spisen som stod på kontoret. Men när det skulle eldas upp i den, för att det skulle komma främmande (man sa så och inte gäster) så fylldes rummet av en tjock äcklig rök. Då hade en alika haft vinteride i stocken och far fick rensa och mor vädra.

Nej, jag tror jag springer upp på loftet igen och hittar ännu en bunt. Men denna gång är det inte veckotidningar utan en bunt brev med rosa (tror jag) sidenband. Jag kunde inte läsa men förstod att det var mina föräldrars kärleksbrev. Hade aldrig en tanke på att fingra loss. Nä nä. Det låg något trolskt över bunten. Något fint. Något som berättade om varma känslor. Annars hade de naturligtvis inte sparats. Var dessa klenoder blev av när flytten var ett faktum vet ingen av oss barn. Kanske eldades de upp och försvann ut i universum. Och kanske var det rätt. Det var ju deras och ingen annans. Sen när jag börjat skolan och kom hemstrosande tittade jag alltid upp mot fönstret och många gånger satt mor med skyttlen i full fart och dunk dunk. Jag rusade genom hela loftet, och berättade vad fröken sagt och slank sen ner och tog fram varm mat ur AGA-spisen. Skolbespisningen var nämligen inte uppfunnen,

Och ändå överlevde vi!!! Kan Ni tänka Er?? Det va tydligen gott gry i de där krigsbarnen.

Alva Johnsson

 

Onsdag

Förr i tiden hette dagen lillelördag och man gick på bio med sin käreste.
Det var innan TV gjort entre i allas vardagsrum. Sen när den kom samlades familjer runt burken, Fast inte kallades den så på den tiden, nej det var höjden av teknik och TV -kannan tronade på bordet och gott tilltugg därtill. Endast en kanal. De som bodde i södra Sverige kunde titta på dansk TV också. Minns jag rätt så var Danmark en hästlängd före oss med att bjuda oss rörliga bilder till kvällskaffet.
Går man ännu längre tillbaka samlades folk för att spela kort, berätta spökhistorier och sällskapas helt enkelt. Framkomligheten var inte så stor eftersom bilen inte var allemans egendom. Och telefonen. En fantastisk uppfinning att kunna höra kompisens röst ur luren. Tänk så lite där skulle till för att folk skulle tycka att världen gjorde stora framsteg och kanske farliga också. Det skulle kunna skrivas spaltmeter efter spaltmeter hur livet levdes på den tiden. MEN i de yngres öron är detta "sagor". Jag förstår dem. Det är svårt att ta till sig något man inte har varit med om. Men blir det inte dokumenterat så finns ju ingenstans att söka svaret på alla de frågor som förr eller senare dyker upp hos människan. För hur många av oss har inte gjort den erfarenheten att det är för sent att fråga.
Röster tystnar och svaren uteblir. En sak värd att lägga på minnet.

                                               

 

Kvällscykling

Att kunna ta en promenad eller cykeltur längs havet är som att svälja hela burken lyckopiller. Skulle jag tro. Havet låg nästan spegelblankt och termometern höll på att slå i taket. Ingen asfalterd stig, nä en riktigt gammeldags grusväg, som förr. Hundratals arter trängdes i vägrenen och pockade på vår uppmärksamhet. Inte fullt så många arter ute till havs, men tillräckligt många för att vi skulle kunna njuta av deras kvällsvila på stenar en bit från kusten. Där fanns skrakar i mångfald, stinna och mätta efter dagens rovfiske, där var svanungarna under vaksam blick från moder svan, där var sothönor i mängder och jag undrade om de trivs i både söt-och- saltvatten.
Där var måsar med sina fräcka skrin och det var änder med sitt tjatter.
De gula renfanorna fick erbjudande om att pryda vår dörrtrappa och tackade ja att följa med hem. Det var dofter som kittlade näsan och utländska språk som passerade. Det var sommar och bara och bruna fötter. Det var längre bort husvagnar på väg söderut med färjan, det var hundar som rastade på sin kisserunda och det var en härlig kväll. Bra att ha i bakficka, att plocka fram när nordan viner och minusgraderna skrattar oss i ansiktet. Men till dess ska vi njuta. Njuta Njuta.

Hej mina läsare!

Äntligen ! Äntligen! Ibland bara måste man ta en paus. Lyssna, skapa nya infallsvinklar och leta inspiration.

Naturligtvis har vår nya familjemedlem bidragit med mycket av detta. Egentligen är jag mormor till underverket. En alldeles bedårande liten varelse kom in i släkten för drygt ett år sedan. Jag föll som en kullersten.

Nej han log inte, han skrek inte, han skrattade inte...vad gjorde han då?
Han charmade! Tultade runt och såg alldeles oförskämt kramgo ut.

Köpte en liten leksak till honom när vi skulle presentaras. Men den gillade han inte. Han sov nästan hela föreställningen. Visst fick jag hålla honom i famnen. Varligt!
Så möttes våra ögon och de bruna pärlorna smällte all is om det nu någonsin hade funnits någon sådan.

Jag var såld! Är det nu någon som undrar vad detta charmtroll har för idintitet kan jag berätta att det är en Jack Russel. Glad, kvick, intelligent och envis. Och heter Gizmo.

 Första gången han gjorde hembesök hos oss, skulle jag naturligtvis sitta på golvet, med den påföljden att han lade sig i mitt knä......och somnade....och inte väcker man en sömnig baby, nej man låter godingen sova ut. Efter en timmes sömn och en mormor som saknade känsel i hela ryggen av att sitta blickstilla, vaknade den fyrbete till nya äventyr. Mycket skulle undersökas och smakas på och mormor hade ganska så mycket matnyttigt. Nåja, vi blev såta vänner och nu har han hunnit bli mer än ett år och ligger redan på You Tube. Där berättar han om sin vardag. Vill Ni lyssna så kan Ni hitta honom under namnet Alva Johnsson. Där hittar Ni förresten en dikt också som heter Morgondimman. Efter hand kommer jag att lägga ut mer material på UT. Tills dess önskar jag Er en härlig sommar.
Varma kramar
Alva