Malmö Operan. Söndag eftermiddag.
Madame Butterfly.
Vädret var soligt men en aning kylslaget, när vi äntligen hittat en plats att kunna parkera.
Biljetterna var förbeställda och vi intog våra platser. Bra.
Nästan hela teatern var fylld. Orkesterdiket bemannat och föreställningen kunde börja. Kärlek, passion och längtan varvat med musik som hållit i hundra år. Giacomo Puccini skrev operan redan 1904, men tvingades revidera den inte mindre än fyra gånger.
Det var alltså den sista och femte versionen vi kunde ta del av. För mej var det en kraftfull och dynamisk musik som inte lämnade någon oberörd.
Elsebeth Dreisig spelade Cio-Cio-San, geischan som mötte den amerikanske marinofficeren och en lidelsefull kärlekshistoria utspelades. Joachim Bäckström som motspelare gjorde en enastående roll. Men allt varar inte för evigt och marinofficeren nödgades återvända till sin flottbas. Ja detta är bara början och jag ska inte avslöja fortsättningen, men slutet tog en helt annan vändning än jag både hoppades och trodde på.
Vad jag imponerades av var inte bara en fantastisk ensamble utan lika mycket av publiken. Det var knäpptyst. Och när musiken bara var en lätt viskning föll man nästan i trance.
Man läser ju ibland om stående ovationer. Nu vet jag! Stämningen är laddad, man rycks med och det är svårt att inte bli rörd av situationen. Jag är oerhört glad och tacksam att jag fått uppleva detta tillsammans med likasinnade. Livet har fått en annan dimension liksom. Kanske blir det Carmen nästa gång, även den med Joachim Bäckström.
Detta var hur jag upplevde mitt besök på Malmö Operan en helt vanlig söndageftermiddag.
Som jag aldrig kommer att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar