FRÅGAN ÄR BERÄTTIGAD

Ingen har väl undgått att se ljuset, känna dofterna från myllan, höra takdroppet och att sist men inte minst längta. Det är som vi varit instängda i en mörk tussig tröja och börjar kika fram lite. Så med en gång exploderar det. Man har sett vintergäcken i hundra år och gläds lika barnsligt varje år.

Och i barnkammaren förbereds för nedkomst. Det pyntas med ris och fnöske. Somliga inreder på första våningen, medan andra tar det säkra för det osäkra och tar andra våningen i besittning. Så äggas det och ruvas och små nakna små varelser tittar fram i riset och föräldrar pilar hit och dit och letar föda. Det pips här--det pips där och helt plötsligt blir det ett hejdundrandes oväsen och skatan gör visit. Koltrasten varnar och väsnas, men skatan är listig och för det mesta avgår den med seger.

Förr öppnade jag altandörren och sjasade länge och högljutt, utan resultat. De håller liksom balans i naturen.
Nu har ju balansen rubbats av oss människor, på ett sätt som kanske inte är av godo precis.


Leker med tanken att vi människor inte funnits här på vår planet.

 Om djur och natur hade fått husera fritt här.

Kanske hade det varit en urskog av hela vår jord. Inga hus, inga autostrador, inga vapen... med andra ord ingenting som inte naturen har bidragit med.

 Tystnad, ren och fin luft, friskt vatten i bäckarna och ett skri i djungeln i den mörka natten. Kanske en silkesapa eller något annat exotiskt djur. Hade det funnits utdöende djur? Kanske. De nu så eftertraktade elefantbetarna hade legat utströdda varstans. Tigrarna hade kunnat jaga fritt och därmed föröka sig eller i alla fall bibehålla stammen. Frågan är befogad: Vad har vi för uppgift här, vi människor? Vad tillför vi naturen eller djuren? Eller har vi blivit tilldelade allt detta för att förvalta det till kommande generationer. Gör vi det??? Man undrar!!??