TYP....BALLT

I alla tider har folk sagt: "På den gamla goda tiden" Hur nu folk som lever nu kan veta, det förstår jag inte.
För varje generation har sin saga eller kanske bättre uttryckt sin historia. Därför får man kanske förstå att folk inte alltid förstår varandra. Generationskrockar kallas det med ett modernt ord.

Visst har det kommit till många konstiga ord. Bara de sista femtio åren har vi berikats med en diger samling.
Lika många fackuttryck som slangord. Ball... hade man sagt det för femtio år sen hade man väl blivit stämplad som, ja jag vet inte. Eller TYP??? Jag frågar mig vad det ska vara bra till. Är det kanske brist på ordförråd? Eller osäkerhet? Eller en jargong hos de yngre? Nu tror jag mina vänner hade satt stora ögon, om jag hade börjat säga TYP efter vart och varannat ord.

 Däremot tycker jag mig se en minskning av svordomar hos yngre och det är ju positivt. Men dom har ju sitt TYP förresten som är så Ballt. Förr svors det hårt och grovt bland många och det var inte en fröjd för örat.
Det verkar som om människan har ett behov att ta till kraftord, när det ska poängteras riktigt ordentligt. Men det är helt klart bättre med ord än med knogjärn.
Det är ju den nya given. Förhandlingar, sätta sig ner och tala ut! Kanske har någon psykolog varit framme och sagt sitt.
Sen är ju inte alla mottagliga för verbala argument. Det gäller både stora mäktiga statschefer såväl som små klåfingriga treåringar.

Nu slank jag in på det där med relationer och umgänge. Hur sanningsenlig får man vara? Aldrig såra någon!
Ibland kan det vara svårt att följa sanningsvägen. Tänk när gamla faster Beata frågar vad jag tycker om hennes nyinköpta hatt, ( skräcködlemodell) och jag känner hennes blick i min och hon väntar naturligtvis på att jag ska säga att den är underbar.
Står inför valet. Säga att den hade passat bättre i skurhinken (rent samvete) eller att den är SÅ klädsam.
Då ljuger jag ju och känner mig som en feg kruka, när jag vet att hon testementerat hela sin förmögenhet till mej. Nej man har fått lära sig att vara en aning diplomatisk och klämma till med att färgen är förtjusande.
För det kan den faktiskt vara. Så klarar man sig den gången.
Svårare är det om chefen frågar, (nu menar jag inte om hans hatt) för de brukar ju kunna se rakt igenom en och då kan lönehöjningen sitta löst om man bågar för häftigt.

Ljuger man däremot inför skranket, då kan det gå käpp rätt åt.... Där om någonstans MÅSTE man vara renhårig. Nu har jag lyckligtvis skonats från dylika erfarenheter, och jag tycker det skulle vara död och pina.
Förstår att folk "Inte sett" fast det är fegt det också.

Hur man vänder sig och vad man svarar så hamnar man i ett själsligt dilemma och då kan man sjäv börja må dåligt och behöva hjälp. Allting hör ihop och trasslar man in sig så på ett ställe så mår man pyton på att annat. Kontentan av allt detta borde bli att det bästa är att inte säga något. Tiga som muren, med risk för att bli kallad torris, fegis, tråkmåns och sist men inte minst högfärdig.
Nej jag tror jag ska vara som jag är. Vill folk inte ha mig sådan så är ju fördelen i alla fall, att jag slipper besvara en massa svåra frågor. Allting för något gott med sig!

Skarva lagom och må bäst!!!

Alva