Såg den för några sekunder sen. Lilla skogsduvan. Landar så mjukt och gracilt i de kala björkegrenarna.
Tar sällskap av talgoxen som skuttar runt i grenverket. Tror de flesta småfåglar överlever vintern, om man nu kan kalla det vinter, de få köldknäpparna vi har haft här nere i söder. Jag skriver söder och inte bestämd form = södern, som hade varit några hundratals mil längre neråt.

En av fördelarna med att ha en trädgård utanför dörren är den närhet man upplever med fåglarna. Än har jag inte skymtat sädesärlan. Den lilla vippfågeln. Brukar spatsera så stolt på gräset, bara några meter ifrån oss. Längre fram på sommarn åtföljs den av sina telningar som trillar efter morsan så gott de kan.
 Så har vi koltrasten.  Den som slår sina vackra drillar i vårkvällarna. Från högsta grenen, ska det va! Här tronar han och låter strupen framkalla de mest underbara vindlingar i toner. Och varma sommardagar skvätter de vatten i fågelbadet.

Ringduvorna har vi däremot gjort oss osams med. De häckade alltid i den stora stora granen. Tyvärr vågade vi inte låta den växa högre med risk för trädfall när nordan tog i för kung och fosterland. Året efter fällningen satt dom i ett annat träd och såg ledsna ut och vi fick faktiskt lite dåligt samvete.

Sen har det ju hänt att vi fått besök av rovfågel också. Blickstilla sitter den. Tror det är någon form av hök.
Den iakttager oss med skarp blick och står vi inte blickstilla själva så lyfter den omedelbart. Flyger bort på tunga vingar. Visst har det hänt att vi sett rester av dess framfart i natten.

Så var det byggmästarna, som hämtar virke på tomten. Skatorna, allså, plockar nedfallna kvistar och flyger iväg för att försöka bättra på kåken. Ett skatbo lär aldrig bli färdigt, då det växer på höjden för varje år som går. Och när ruvningen är i gång i häckar och lövverk, kommer de tillbaka och  koltrastarna sätter igång med räddningsaktion, vilket sällan får ett gott resultat. Den enes bröd ...den andres död. Naturens gång!

Nu ska vi inte glömma lilla rödhaken. Lite hoppig och skygg är den, men så lär det också vara en riktig marodör. Därför har Gud målat dess bröst i blod. Hu!

Och vill vi ta en promenad på si så där femhundra meter till lilla fågesjön, så kan vi få se både häger, sothöna och skrattmåsar.
 Fast dom HÖR man mest. Hela tiden flyger de oroligt över sina häckningsplatser och skriker. Tack och lov är det en förhållandesvis kort tid på sommarn, men nog så intensiv. Änder av alla de slag tjattrar i vassen och flockar sig när någon kommer med brödpåse.

Allt detta och mer därtill, bjuder naturen oss och vi tackar och tar emot.
I jultid försökte vi hjälpa småfåglarna genom att hänga ut talgbollar. Men då kom stora, svarta hådnäbbade
kråkor eller korpar eller något annat otyg och drog godiset med sig, så till nästa år får vi hitta på ett annat sätt. Fast dom är naturligtvis också hungriga, då alla sorkar och möss gömmer sig under jordskorpan.

Strindberg lär ha sagt att det är synd om människan.  Men jag tror det kan vara väl så synd om våra små bevingade vänner.

Kika mot skyn, för snart(?) kommer svalan.

Ha det gott!

Alva