Kräksjuka

 

Hör Ni till Det glada gänget, som inte stått öga mot öga med vinterns kräksjuka.

Den är inte alls angenäm. Nä! Satt med släkten och lirade kort för en tid sedan och helt plötsligt började jag känna rysningar i ryggen. Sa naturligtvis ingenting, om att tempen i rummet var alldeles för låg. Artig som man är. Men när hela min lekamen skakade som en gammal bolstervagn på en grusväg, ja då gick icke mitt tillstånd att dölja. Kära värdinnan hämtade jackor och näst intill långkalsonger och jag blev klädd som en polarfarare. Så började halsen kännas en aning trång, men de goda hembakade banade sig väg ner ändå. Artighet!! Någon timme förflöt, men sen ville inte fastlagsbullarna vara med längre och det var till att buga vackert. Ja Ni förstår. Innan vi fått på oss ytterkläderna hann jag med ytterligare en ”krogsväng”.

Obs! Jag var inte i feststämning precis, det vill jag verkligen punktera.

Sen försvann många timmar utan min vetskap och när jag äntligen vaknade trodde jag, att jag sovit i två dygn. Milt uttryckt kan jag väl säga, att jag kände mig en aning OUT. Den fortfarande krye maken servade med bubbelvatten och sällskap. För dricka skall man annars….torkar man ut. Vi ringde sjukhusupplysningen och vänliga syster Eva informerade att det INTE var vätska, utan fast föda jag skulle intaga, eftersom lilla magen behövde fibrer. Alla gamla visdomsord förpassades därmed till sophanteringen.

 

Så kom den förståndiga havregrynsgröten till heders och en halv portion försvann genom torra läppar och en munhåla som kändes som sandpapper. Men visst hade hon rätt och livet glimmade till en aning. Men tröttheten var inte att ta miste på. Nu är mina tidsbegrepp lite si så där och inte de bästa, men på andra (?) dagens afton återvände jag till verkligheten och gladde käre maken med att följande morgon skulle jag sitta som en ljuv nyponros vid frukostbordet och intaga skorpa och te. Han gladde sig verkligen vid tanken. Men säg den glädje som varar?

Det blev varken nyponros eller frukost. De små baskeluskerna hade nämligen tröttnat på mej och funnit nya jaktmarker. Men att jag helt plötsligt skulle bli syster till min egen man var något nytt för mej. Jag som släktforskat och allting. Och att på nolltime skifta från vårdnadstagare till givare är inte det smartaste, när man inte själv är friskskriven än och dessutom inte heter Eva.

Och bubblet ersattes i sinom tid av pärlefri cola.

Nu visade det sig att föreställningen skulle bli segare än en långfredag och vi tvingades kontakta ytterligare en Eva dock med ett annat tilltalsnamn. Och en helt ny meny låg för våra fötter. ???

Goda vänner och fina vänner inhandlade förståndig mat och dryck och lämpade av utanför entren. För inte vill man betala in natura: alltså med baciller.

Sakta men säkert kringlar vi oss tillbaka och som plåster på såret får vi uppleva en oerhörd tacksamhet över att alla kompisar i vår kropp hade åter börjat samarbeta.

Tänk vad människan har mycket att lära….av sin egen lekamen. Samarbete!!

 

 

Vad säger egentligen Anticimex om sådan här ohyra?

Det borde ingå i hemförsäkringen.