som jag skrev för ett antal år sedan.
Hade besökt min åldriga mor.
Vid hällen.
När aftonen randas och livet snart flyr
då sitter jag stilla vid hällen
och värmer de händer, jag ej längre styr
och glöden den falnar mot kvällen.
Då tänker jag bakåt på tider som flytt
och väver av soliga minnen
en väv som för mig i livet betytt
en väv av skiraste linne.
Den väven är ljus med stänk av sordin
med skrattråd och guldtråd och längtan
och stark har den blivit och stark den förblir
tills själv jag vävs in i dess trängtan.
Då ges den till yngre och starkare led
att brukas och skapa gemenskap
med åren den vuxit och blitt ganska bred
fast varpen är skör uti kanten.
Ja, sekler förblekna och tiden den tär
och snart är min väv lagd i glömska
men skriften på stenen förblir och den är
en hjälp för ett nyfiket hjärta.
Som söker och finner där fädren de vilar
Men vet inte alls vem jag var
De vet ej att solljuset värmer och silar
Genom molnen ned i min grav.
Måhända min själ svävar högt i det blå
och blickar på släktled där nedan
som födas och älskas och dör likaså
ja tänk att vi mötas redan.
Ja, tiden är ändlös och vägen så kort
den vi får tilldels här i livet
ett råd vill jag ge innan livet flyr bort
var tacksam, ta ej allt förgivet.
Alva Johnsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar